De starkaste argumenten för en generös flyktingpolitik är inte de ekonomiska utan de som bygger på solidaritet. Men de som kommer hit måste erbjudas en väg in på arbetsmarknaden.
Den rapport om invandringens effekter på Sveriges offentliga finanser som den LO-anknutna tankesmedjan Arena Idé publicerade i onsdags har fått mycket uppmärksamhet. Titeln, ”900 miljarder skäl att uppskatta invandringen”, sammanfattar dess slutsats: att invandringen netto har bidragit med 900 miljarder kronor till statskassa och socialförsäkringssystem sedan 1950.
Rapportens kärna utgörs av en jämförelse mellan det verkliga Sveriges offentliga finanser och en kontrafaktisk version som sedan 1950 saknat invandring. De 900 miljarderna är ett resultat av en 2,5 miljoner människor större befolkning som innebär att kostnaderna för gemensamma åtaganden – från försvar till skola – fördelats på fler och därför krävt ett lägre skatteuttag.
Vissa av de antaganden som beräkningarna bygger på kan säkert ifrågasättas. Ekonomen och debattören Tino Sanandaji menar till exempel att dess författare överskattar genomsnittsinvandrarens inkomster och därmed dennes skatt. Och som oftast när en specifik siffra räknats fram ska denna tas med en nypa salt.
Men det övergripande argumentet att Sverige under efterkrigstiden tjänat på invandringen är övertygande.
Att rapporten släpptes i onsdags, samma dag som Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson talade i Almedalen, är förstås inte en slump. Arena Idés syfte är att visa att det – till skillnad från vad SD och en del andra aktörer i debatten påstår – inte finns ett motsatsförhållande mellan migration och välfärd. Invandringen utgör, för att tala med rapporten, en investering och inte en kostnad.
De starkaste argumenten för den nuvarande generösa flyktingpolitiken är inte de ekonomiska, utan de som bygger på solidaritet.
Som just en inlaga i migrationsdebatten har den sina förtjänster. Framför allt utgör dess slutsats ett potent argument mot de krafter som bygger sin opposition mot en liberal invandringspolitik på ett motstånd till allt främmande: Sverige har tjänat på sin öppenhet och stänger vi dörren mot världen utanför blir vi fattigare.
Men som ett svar till de som tycker att Sverige just nu tar emot för många flyktingar är rapporten inte lika effektiv. Den utgör ett svagt underlag för den slutsats som en av dess författare, Arena Idés chefsekonom Sandro Scocco, drar: "Det innebär att Sverigedemokraternas idé om att finansiera försvarsutgifter eller att rädda äldreomsorgen genom minskad invandring helt enkelt inte stämmer".
Att invandringen generellt har varit lönsam förut behöver inte betyda att den är det just nu. Invandringens typ och tajmning spelar roll. Framför allt är de nyanländas sysselsättningsnivå, vilket också påpekas i rapporten, avgörande för deras "lönsamhet" – och den är rimligtvis högre för dem som kommer hit specifikt i jakt på jobb än för dem som är på flykt från förtryck.
För den som vill maximera de ekonomiska förtjänsterna av migrationen är sannolikt varken det kontrafaktiska scenariot med noll inflyttning eller ett med stor flyktinginvandring att föredra. Vinnare blir i stället ett system där man likt Australien och Kanada plockar russinen ur kakan: öppna dörrar, men endast för de välutbildade och bemedlade.
De starkaste argumenten för den nuvarande generösa flyktingpolitiken är inte de ekonomiska, utan de som bygger på solidaritet: Vi har en moralisk skyldighet att göra vad vi kan för att hjälpa dem som flyr undan förföljelse.
Dessutom bygger invandringens förtjänster alltså till syvende och sist på att de människor som kommer hit får ett jobb, vilket alltför ofta inte är fallet i dag. Deltagandet av utrikes födda i arbetskraften är relativt lågt och arbetslösheten är högre.
Till en viss del beror det naturligtvis på invandringens nuvarande sammansättning. En stor andel utgörs av asylsökande med begränsad utbildning.
Men viktig är också vår oförmåga att erbjuda en väg in på arbetsmarknaden. Det understryker Riksrevisionens översyn av statens insatser för att underlätta för nyanländas etablering som publicerades i går.
Riksrevisionens recept är svårt att ifrågasätta men inte särskilt originellt: Framför allt krävs fler bostäder i tillväxtområdena och högre kvalitet på de utbildningsinsatser som erbjuds nyanlända.
Det innebär en svår och nödvändig hemläxa. Den skulle dessutom behöva åtföljas av avhyvlade trösklar till arbetsmarknaden i form av lägre ingångslöner.
För att flyktingpolitiken ska vara både moralisk och hållbar måste den erbjuda såväl en fristad som ett arbete.