Alliansen har starka skäl att försöka byta spelplan inom skolpolitiken. Debatten om friskolor och vinst i välfärden är besvärlig för regeringen. Än värre blev läget när den senaste Pisaundersökningen offentliggjordes i december.
Självklart kan inte kurvor som lutat nedåt ända sedan den första Pisastudien år 2000 förklaras med de reformer som har gjorts sedan regeringsskiftet 2006. Men att den sittande regeringen skulle vara helt fri från ansvar för att fallet fortsätter är ett svårsålt budskap.
Att regeringen hade opinionen med sig när den flyttade betygsstarten från åttan till sexan innebär inte med automatik att väljarna jublar över förslaget om betyg redan i fyran. Det starkaste argumentet för tidigare betyg var att elevernas tillvänjningsperiod var orimligt kort när första betygen gavs bara lite drygt ett år innan slutbetygen skulle sättas.
Även de som gillade att betyg återkom i årskurs sex kan ställa sig undrande inför nästa steg: Vad är poängen? Varför är det så bråttom?
Men även om argumenten är mycket svagare denna gång kan det finnas taktiska vinster att hämta för alliansen. Den första är att betygen kan påminna väljarna om att historien inte börjar 2006 och att den svenska skolans kris har djupare rötter. Den andra är att utspelet kan rikta uppmärksamheten mot splittring inom oppositionen.
Efter maktskiftet gjorde Socialdemokraterna analysen att de varit för otydliga i skolpolitiken och att det starkt bidragit till valförlusten. Mona Sahlin inledde en omläggning mot större betoning av kunskaper och krav.
Det är den som har börjat bära frukt. Att Socialdemokraterna är det parti som nu har störst väljarförtroende på utbildningsområdet beror säkert delvis på den vanliga politiska cykeln av fallande förtroende för dem som regerar. Men genom att strama upp den egna politiken och mer betona skolans kunskapsmål har Socialdemokraterna gjort sig valbara.
Stefan Löfven är sannolikt inte intresserad av en konflikt om betygen. Men Miljöpartiet och Vänsterpartiet kan nappa. De har en större andel betygsskeptiska väljare och kan genom att angripa regeringen mobilisera sin egen väljarbas. En sådan strid skulle passa regeringen perfekt. Den skulle både få en tydlig motståndare och kunna påminna väljarna om att oppositionen är splittrad i synen på skolan.
Efter en period av triangulering, när partierna försökt göra skillnaderna otydliga, skulle det kunna vara upplivande med en äkta värdekonflikt. Är betygen förtryckande eller tvärtom den svages vän? Här står skilda synsätt mot varandra, och det kan ligga ett värde i att det görs tydligt i valrörelsen.
Men för elever, föräldrar och lärare är detta ändå inget viktigt utspel. Den stora förändringen är redan gjord, alltså tidigareläggningen av betygen till sexan.
Det finns forskning som tyder på att det var negativt för elever med lågutbildade föräldrar att betygen togs bort på mellanstadiet under perioden 1969–1982. Till stöd för ännu en betygsreform kan man också använda den OECD-studie om de svaga svenska Pisaresultaten som kom i februari. En iakttagelse som gjordes där är att svenska elever utmärker sig för låg uthållighet: 60 procent svarade att de lätt gav upp, medan motsvarande andel för OECD som helhet var 44 procent.
I ett land med det utgångsläget skulle tidigare betyg kanske kunna tjäna som en signal till eleverna: Ni måste anstränga er, skolarbetet är viktigt!
Men vad Sverige framför allt behöver är ett bredare skifte i synen på kunskap. Det viktigaste handlar om lärarna, om deras yrke och möjligheter att i vardagen möta alla sina elever med höga förväntningar och tydliga krav.
Det handlar inte bara om lön, status och grundläggande lärarutbildning. Lärare måste ges bättre förutsättningar att tillsammans utveckla sina undervisningsmetoder, och de måste i sin vardag ha en nära dialog med sina elever om hur de ska nå längre.
Betyg redan från fyran vore i sammanhanget inte mer än en detalj.