Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Bulldozern från Turkiet

Han som bestämmer.
Han som bestämmer. Foto: AP

”Som politiker har han förblivit en gatuslagskämpe.” Citatet kommer från advokaten Turgut Kazan, som känt Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan länge, och återfinns i ett reportage i den tyska tidskriften Der Spiegel inför dagens presidentval.

Parallellen som dras är mellan den unge Erdogans tuffa uppväxt i Istanbul och hans attityd som landets starke man: kritik är lika med förolämpning, och det är bäst att slå stenhårt tillbaka.

Fullt stilenligt har Erdogan gått till rasande offentligt angrepp mot Der Spiegels beskrivning av hans maktutövning.

Erdogan kunde enligt sitt partis stadgar inte fortsätta som premiärminister. I stället vinner han säkerligen denna premiär för direktval till presidentpost­en, och kan nå majoritet redan i första omgången. Siktet är redan inställt på att sitta kvar över den turkiska republikens 100-årsjubileum 2023.

Valet handlar dock lika mycket om vilken makt ämbetet ska besitta. Erdogans plan är att skaffa sig kraftigt utökade befogenheter, med eller utan grundlagsändringar. Därefter kan han ändå fortsätta att dominera både regeringen och sitt parti AKP.

Inget land mår bra av att så mycket makt koncentreras till en person. Utan tvivel är Erdogan populär. Men hans auktoritära tendenser har också blivit allt värre.

Starten för drygt tio år sedan såg annorlunda ut. Erdogan genomförde demokratiska reformer, moderniserade landet och ansträngde sig för att göra ett EU-medlemskap möjligt. AKP har gjort mer för kurdernas rättigheter än alla tidigare turkiska regeringar tillsammans. Samtidigt öppnades ekonomin, arbetsmarknaden liberaliserades och statliga företag privatiserades. BNP per capita har tredubblats.

Armén har pressats ut ur politiken och ställts under civil kontroll, en nödvändighet i varje demokratiskt samhälle. Dessvärre var processen allt annat än ren. Tveksamma bevis för vaga kupplaner användes för att döma hundratals höga militärer till fängelse.

Paradoxen är kännetecknande för Erdogans styre. Friheten har ökat, men beskurits på andra sätt. Ju fler val AKP har vunnit, desto mer har det senare tagit över. Erdogan besvarar sådana påpekanden med paranoida anklagelser om inhemska och utländska konspirationer som syftar till att krossa Turkiet.

Demonstranterna i Geziparken förra sommaren möttes av brutalt polisvåld. Erdogan brännmärkte dem som kriminella och terrorister, och åtskilliga har hamnat i fängelse. Sedan länge har regeringen jagat kritiska medier och enskilda journalister; Reportrar utan gränser rankar Turkiet som 154:a av 180 länder i sitt pressfrihetsindex.

AKP, som brukat kallas milt islamist­iskt, lägger sig allt oftare i människors privatliv. Det gäller allt från aborter till alkoholkonsumtion och umgänge mellan kvinnor och män. Nyligen ondgjorde sig en hög minister dessutom över att kvinnor skrattar för mycket.

Utrikespolitiskt har devisen ”noll problem” förbytts i trubbel med alla, både grannländer och allierade. Det beror på omständigheter, men också på Erdogans rabiata utfall.

Israels agerande i Gaza har han nu jämfört med Hitlers utrotning av judar. Naturligtvis är också de internationella finanshajarna ständigt ute efter att skada Turkiet.

I december exploderade en gigantisk korruptionsaffär, med kopplingar till regeringen och även Erdogans familj. Premiärministern svarade med utrensning av hundratals poliser, åklagare och domare. Han försökte också ta kontroll över utnämningarna inom rättsväs­endet och tysta de sociala medier där mutavslöjandena fortsatte att spridas. Enligt Erdogan är alla anklagelser påhittade av rörelsen kring predikanten Fethullah Gülen, en tidigare allierad i kampen mot militären. Utredningen är hur som helst lamslagen.

Erdogan använder sålunda alla medel för att stärka sitt grepp om makten och hela samhällslivet. Säkerhetspolisen får allt vidare mandat, samtidigt som regeringstrogna medier agerar propagandamegafoner. Under presidentvalskampanjen har Erdogan ohämmat kunna breda ut sig i den statliga televisionen, medan motkandidaterna i stort sett ignorerats.

Oppositionen är förvisso en dyster och inkompetent samling. I Erdogans system drunknar den fullkomligt. Summan blir en makt utan begränsningar. Söndagens presidentval bådar illa för Turkiet.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.