Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Corren visar vägen

Det är inte rädsla som skiljer den fega från den modiga. Det är i vilken mån man är beredd att uthärda den när andra värden står på spel.

I P 1:s "Medierna" i helgen berättade Östgöta Correspondentens chefredaktör Charlotta Friborg om hoten mot tidningen. Hon redogjorde för vad som hänt, hur tidningen uppvaktats av två män som på gangstermaner krävde att en artikel på nätet skulle tas bort.

Tidningen fick en halvtimme på sig. Var texten fortfarande kvar när tidsfristen gått ut lovade männen att komma tillbaka.

Men Corren lät artikeln ligga kvar. Hotet polisanmäldes och på webben publicerades en bandupptagning från mötet med de två männen. Några dagar senare hotades tidningen på nytt, denna gång i mejlform. Brevskrivaren var missnöjd (och enligt Charlotta Friborg uppenbart förvånad) över att den aktuella artikeln, som rörde en husrannsakan bland kriminella, fortfarande inte tagits bort. Och raderna avslutas med ett hot om att tidningen inte kommer att finnas om önskemålet inte tillfredsställs.

Under rubriken "Aldrig att vi viker ned oss för hot" skriver chefredaktören hur Corren valt att gå vidare med historien om det stora beslaget. Och varför det är så viktigt att inte låta kriminella fatta publiceringsbeslut. I radioprogrammet "Medierna" och i samtal med DN utvecklar hon sitt resonemang. Det handlar om principer. Men också om solidaritet och om vad som är smart.

Charlotta Friborg konstaterar att dessa kriminella gäng bedriver en affärsverksamhet. På bandupptagningen från det första hotet ondgör sig en av männen över att de förlorat 30 000 kronor på två dagar, underförstått på grund av publiceringen. Alltså torde det vara direkt kontraproduktivt för personer verksamma inom den organiserade brottsligheten att trigga medierna så att de bara publicerar mer och mer. Hot är en lönsam affär först när hotade viker ned sig.

Men det är också en fråga om solidaritet. En korvkioskägare, en lärare eller en socialsekreterare har inga tidningar eller andra instrument för att anlägga moteld. Vissa anställda har inte ens en stadig arbetsledning i ryggen. Än mindre en på verksamhetsnivå genomtänkt plan eller strategi för hur hot ska hanteras.

Att stå upp mot hot blir således ett sätt att också stå upp för alla som inte kan. Och att stå upp innebär att polisanmäla alla hot. Det innebär däremot inte att alltid svara på hoten med att göra stora tidningsuppslag av dem. Hot kan också komma från människor som är mer intresserade av uppmärksamhet än av faktisk publicistisk påverkan. Och då vore det förstås galet om medierna hjälper till att förverkliga dessa personers grandiosa önskedrömmar.

Principer, så. Mot hoten står alltså inte bara den fria pressen, utan också rättsstaten och demokratin då hoten även riktas mot vittnen, åklagare, poliser och förtroendevalda. Det är alla de verksamheter som sammantaget gör Sverige till ett fritt och demokratiskt land. Och det är förstås värt att försvara. Även om det kostar.

För visst finns rädslan. Charlotta Friborg berättar hur hoten fått henne att se sig om över axeln en extra gång. Men också hur hon valt att inte låta rädslan ta över.

"Varför måste du göra sånt där som är så farligt?" frågan Skorpan Jonatan i "Bröderna Lejonhjärta". Det finns saker man måste göra, förklarar storebrodern, för "annars är man ingen människa, utan bara en liten lort".

Precis. Kollegerna på Östgöta Correspondenten förtjänar allas vår respekt för att de stått där med imponerande raka ryggar och konsekvent vägrat förfalla till en samling lortar.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.