Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Cykelbudet är på väg

DN 14/5 2017. ”Det är kallt, blött och löning.” Nyhetssajten Breakits reporter Erik Wisterberg har under två veckor wallraffat som cykelbud i Stockholm.

De fyrkantiga ryggsäckarna med restaurangmat på väg i ilfart till en hungrig kund har på mindre än två år blivit en vanlig syn på gatorna i Sveriges större städer. I stället för att ringa och beställa hämtmat, kan kunderna nu genom en app få maten levererad direkt hem till dörren. ”Maten du gillar från restaurangerna i Stockholm som du älskar”, som ett av företagen presenterar sig. Det går snabbt, och det är billigt. Väldigt billigt. Det är med andra ord inte konstigt att det är populärt – bland kunderna.

Facken är däremot inte glada. Utredaren Antti Vainio på Transport sa till Svenska Dagbladet tidigare i våras att det finns stora problem i branschen. Anställningarna är osäkra och cykelbuden vet inte hur mycket de kommer att tjäna eller om jobbet finns kvar nästa månad. Inget av de stora företagen har heller varit intresserat av att teckna kollektivavtal. Att facken klagar när det kommer nya typer av jobb är dock inget ovanligt. Deras uppgift är att skydda sina medlemmars anställningar.

Den digitala utvecklingen har de senaste åren gjort det möjligt att dela upp arbete i mindre delar och betala personal för att utföra dem del för del. Den här framväxande formen av frilansande arbete med tillfälliga påhugg i stället för fasta anställningar kallas med ett samlingsnamn för ”gigekonomi” och sysselsätter allt fler svenskar. Typiska exempel är taxi och cykelbud.

En studie av gigekonomin i Europa som gjordes av universitetet i Hertfordshire på uppdrag av tjänstefacken förra året bekräftar bilden av att de flesta som arbetar på detta sätt har relativt små inkomster. Majoriteten tjänar mindre än 300.000 kronor före skatt. 

Fördelen för arbetsgivare med det här upplägget är uppenbar: de behöver bara betala lön när det finns arbete och slipper hålla personal när efterfrågan saknas.

Vad det här betyder för arbetstagarna är dock mer omtvistat. Företagen poängterar friheten i att själv kunna bestämma över sin tid. Andra ser ett utnyttjande av desperata människor som tvingas arbeta under osäkra förhållanden till låga löner.

Vilken bild som är sann? Det beror på, om man får tro Breakits granskning.

Reportern Erik Wisterberg testade att köra för två av de största bolagen i Stockholm, Foodora och Uber Eats. På Foodora går han igenom både intervju och test innan han blir anställd. Kontrakten skrivs månad för månad och det gäller att prestera för att förtjäna sina rosa kläder. Betalningen består både av timlön och provision och många har jobbat länge (vilket i den här branschen än så länge betyder mer än ett halvår). Timlönen före skatt landar på 168 kronor.

På Uber Eats får personalen däremot stå för sin egen utrustning och arbetar bara på provision. Det är få körningar och långa väntetider. Många av Wisterbergs ”kollegor” är nyanlända och få talar svenska. De anställda har ingen försäkring som täcker skador som uppkommer i arbetet och timlönen före skatt blir 39 kronor. Det motsvarar en månadslön på 6.000 kronor.

Villkoren i den nya gigekonomin är långt från vad vi är vana vid i Sverige, och hos Uber Eats är de upprörande dåliga. Första reaktionen för många är att det här måste förbjudas, och det går att förstå.

Men samtidigt finns det få ställen där det är så lätt att få arbete, även för den som saknar utbildning och inte kan prata svenska. Och sådana behövs. På torsdagen rapporterade DN att arbetslösheten bland utrikesfödda överstiger 50 procent i allt fler kommuner. I fredagens tidning presenterades en studie från Göteborgs universitet som visar att en tredjedel av de vuxna som invandrat från ett låg- eller medelinkomstland mellan 1990 och 2002 aldrig lyckats få ett jobb. Bland de som redan hade fyllt 50 när de kom till Sverige har mindre än hälften hittat arbete.

Att arbeta som cykelbud är inte ett långsiktigt sätt att försörja sig, men det är ett pedaltramp in på den svenska arbetsmarknaden. Låt oss inte lagstifta bort det.

Vad som däremot behövs är mer granskning för att säkerställa att arbetsgivare följer gällande lagar och regler. Förhoppningsvis får det också fler konsumenter att välja ett företag som behandlar sina anställda med respekt. Mat smakar godare om man kan äta med gott samvete.

Vad tycker du? Diskutera på DN Ledares Facebooksida.

Följ DN Ledare på Twitter.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.