Muhammad Badie ser ensam och rädd ut när han visas upp i tv. För den egyptiska militären räcker det inte med att gripa Muslimska brödraskapets andlige ledare, utan det sker också under förnedrande former. Samtidigt frias den förre diktatorn Hosni Mubarak från korruptionsanklagelser och kan snart vara en fri man.
Båda signalerna förstärker en allt mörkare bild. Över 1 000 människor har dödats sedan militären i förra veckan gick till attack mot två islamistiska tältläger i Kairo. Undantagstillstånd har återinförts. Lojalister från Mubaraktiden är tillbaka på höga poster. Landet är djupt polariserat, och de sekulära krafterna hejar på generalerna.
I dag, onsdag, håller EU extra utrikesministermöte för att pröva biståndet till Egypten. Utfästelser finns om 5 miljarder euro i stöd och lån under ett antal år. Merparten ligger dock redan på is eftersom utlovade reformer aldrig blev av under den avsatte islamistpresidenten Muhammad Mursi. Det kan tyckas självklart att stoppa bistånd efter en militärkupp, men oenigheten är stor och makten att påverka liten.
På samma sätt sliter USA med frågan om de 1,3 miljarder dollar som årligen betalas ut till den egyptiska armén. Saudiarabien, Kuwait och Förenade arabemiraten har redan lovat mångdubbelt mer till Egypten, 12 miljarder dollar, och står beredda att fylla hål som indraget stöd från andra håll skapar. För de diktatoriska monarkierna är kampen mot Brödraskapet och dess avläggare en god sak.
I vågskålen för USA ligger inte bara Egyptens fredsavtal med Israel, utan förkörsrätt för flottan i Suezkanalen och överflygningsrättigheter som går mycket längre än på andra ställen i Mellanöstern. För supermakten är detta nationella intressen med betydelse inte minst för kampen mot terrorismen.
Nära relationer med diktaturer och militärregimer skapar moraliska problem och anklagelser om hyckleri. Men att klippa av alla kontakter med Egypten är inte så enkelt som det kan se ut. Västvärldens inflytande visade sig vara begränsat, men riskerar att försvinna helt om sista kortet spelas ut direkt.
Under revolten 2011 var optimismen stor om en snabb övergång till demokrati. Planen, med konstitution först och val sedan, såg rimlig ut. Med facit i hand blev processen för snabb – och kaotisk.
Muslimska brödraskapet hade en färdig valapparat och väldiga maktanspråk. Övriga bärande element i en demokrati saknades: en rättsstat, fria medier, ett system som upprätthöll mänskliga rättigheter. Militären intrigerade för att bevara sina privilegier, samtidigt som den fortsatte att fängsla misshagliga personer på godtyckliga grunder. Den politiska rollistan var full av parter som i allt högre grad vägrade erkänna varandras rätt att existera.
Att göra om samma misstag är knappast bästa utvägen. Demokratiska val var inte tillräckligt, inte för att Brödraskapet vann utan för den röra som uppstod på grund av Mursis inkompetens och maximalism.
Det går inte att hålla val i dagens läge. Något slags ordning är en förutsättning. Tyvärr bygger det i dag på militären, vars demokratiska sinnelag inte går att lita på.
Västvärlden måste entydigt ta avstånd från våldet. Därutöver ska militären avkrävas en realistisk tidsplan. Hur ska fredlig stabilitet skapas, hur ska institutionerna byggas, hur ska författningen garantera politiska och religiösa minoriteters rättigheter? På alla dessa punkter ska Egypten få hjälp, förutsatt att utvecklingen går åt rätt håll.
Om biståndet är ett bräckligt påtryckningsmedel är de ekonomiska vinsterna av goda relationer till väst ändå högst verkliga. Egypten behöver turism och investeringar för att ta sig ur sin ekonomiska krater.
Naturligtvis är demokrati möjlig även i Mellanöstern. Det kan inte vara så att militär diktatur är det enda alternativet till islamistiskt förtryck. Liknande argument har använts i eviga tider: folket är inte moget.
Men att lösa Egyptens grundläggande problem kommer att ta både tusen och en natt.