Förväntningarna är inte höga, knutarna många och läget alltmer akut.
Forskningen är så gott som entydig vad gäller riktningen på utvecklingen. Om inget händer med utsläppen av växthusgaser går vi mot avsevärt varmare klimat och höjda havsnivåer. Och koldioxidutsläppen påverkar inte bara temperaturen och havsnivån, utan även ekosystemen.
När alltmer koldioxid sugs upp av havet sänks pH-värdet. Som DN rapporterade i går har forskarna redan kunnat se hur skalen på små snäckor, en viktig basföda, fräts sönder i surt havsvatten. Om försurningen inte stoppas hotas havens ekosystem. En tydlig illustration av att klimatet inte är en fråga för sig, skild från resten av miljöarbetet.
Trots den överväldigande mängden naturvetenskapliga belägg för att situationen är alarmerande och trots kalkylerna som visar att det kommer att bli allt dyrare ju längre vi väntar med att vända utvecklingen, händer det alltför lite på politisk nivå. Sällan har benägenheten till kortsiktighet som finns inbyggd i politiken varit mer förödande. Det gäller diktaturer såväl som demokratier. I de förra är det korruption och enskilda personers egen vinning som triumferar, i demokratier är det hoppet om att bli återvald som hindrar politiker att fatta vad de tror är impopulära beslut.
Men frågan är om inte dödläget till viss del beror på en missuppfattning om vad omställningen till en mer hållbar energiförbrukning skulle innebära för ekonomi och arbetsmarknad.
Miljöminister Lena Ek (C) argumenterade redan som EU-parlamentariker för att energiomställning och klimatanpassning borde ses som en god affär. I mars förra året skrev hon en debattartikel i Göteborgs-Posten där hon hänvisade till de upplyftande slutsatserna i en studie från klimatforskningsinstitutet i Potsdam: ”Under det kommande decenniet skulle storleken på EU:s ekonomi öka avsevärt – med upp till 5 procent fram till 2020. I konkreta siffror skulle ambitiösare mål kunna leda till sex miljoner nya arbetstillfällen, en höjd tillväxt på 0,6 procent per år och en ökning av BNP på upp till 800 miljarder euro fram till 2020.”
Med sig till Doha har Ek nu initiativ till en norsk- och svenskfinansierad rapport som ska förklara för stater och företag hur man tjänar pengar på att stoppa klimatförändringarna. Det är ett effektivt sätt att göra slut på föreställningen att tillväxt och klimatomställning automatiskt är varandras fiender. Följden av att nya tekniska lösningar omsätts i praktiken är tillväxt. Precis som djuphavsborrning efter olja och skövling av regnskog. Tillväxt är på sätt och vis ett tomt begrepp och onekligen en torftig politisk målsättning. Avgörande är på vilket sätt vi skapar mervärde.
Förmodligen är det här, i insikten om att kraftigt minskade koldioxidutsläpp inte behöver medföra en krympande ekonomi med skenande arbetslöshet, som början till lösningen ligger; i att utarbeta modeller där naturresurser prissätts; i framväxten av regionala utsläppsmarknader som så småningom länkas samman.
Chansen att inom den närmaste tiden nå globala överenskommelser om tillräckligt långtgående utsläppsminskningar verkar vara ungefär lika med noll. Det betyder inte att FN:s årliga klimat- och miljömöten är bortkastade. De tjänar, om inte annat, till att ständigt återföra klimatfrågan till toppen av den politiska agendan och ger tillfälle att utbyta kunskap om hur samhällen kan anpassas till redan oundvikliga klimatförändringar.
Kommande års stora utmaning är att integrera hanteringen av klimathotet med lösningen på den djupa ekonomiska krisen.
