Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-14 23:08

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/huvudledare/en-mork-dag-for-europa/

Ledare

En mörk dag för Europa

Finansminister Magdalena Andersson och statsminister Stefan Löfven kommenterar resultatet av folkomröstningen i Storbritannien vid en presskonferens på fredagen. Foto: TT

DN 25/6 2016. Detta är inte EU:s undergång. Unionen kan överleva med en medlemsstat mindre. Men det är ett mycket hårt slag för både EU och Sverige att britterna röstat för utträde.

Storbritannien har varit en viktig allierad inte minst i frågor som rör frihandel. Vår ställning som icke-euroland blir också försvagad av att det största EU-landet utan den gemensamma valutan går sin egen väg.

Liksom Sverige har Storbritannien delvis haft ett utifrånperspektiv på EU-projektet. Vi har uppskattat den inre marknaden. Vi har sett fördelar med att samarbeta om gränsöverskridande problem som miljöförstöring. Men vi har också värnat vårt nationella självbestämmande och sett handel med omvärlden som lika viktigt som integration mellan EU-länderna.

Men även om Sverige tveklöst tillhör de stora förlorarna är ändå det mest oroande att Brexit kan bli en knuff som ytterligare förstärker de centrifugala krafterna i Europa. Det omedelbara hotet ligger inte i att fler länder ska ansöka om utträde utan i att de politiska rörelser ska förstärkas som lever på misstro – mot Bryssel, mot andra länder och framför allt mot invandrare.

De pessimistiskt lagda har sedan en tid tillbaka pekat på möjligheten av tre katastrofer som tillsammans skulle kunna slå sönder västvärlden så som vi känt den. Brexit skulle följas av att Donald Trump blev president i USA och att Marine Le Pen vann presidentvalet i Frankrike. De båda senare olyckorna framstod som mer osannolika än vad Brexit gjorde. Men ingen av dem kan uteslutas – och framför allt: den djupa misstro som väljare på båda sidor av Atlanten i dag visar lär komma att prägla politiken under lång tid.

Britterna har i Bryssel, Berlin och Paris ibland setts som bråkstakar eller bromsklossar. Men att det har funnits ett stort land som ibland håller emot har inte bara varit dåligt. Grundarnas vision om ett Europas förenta stater är inget självklart mål för länder som gått med senare. Det finns också en klyfta mellan väljarna och dem som arbetar inom EU-systemet. Hur långt integrationen bör drivas och hur mycket beslutsmakt som kan överföras till en överstatlig nivå är frågor som inte bara britterna ställer sig.

Utträdesförhandlingarna kommer i sig att bli en stötesten. Å ena sidan kommer Storbritannien att förbli ett land som det är viktigt att ha goda relationer med. Å andra sidan har en gemenskap intresse av att medlemmarna har tydliga fördelar framför dem som inte är med. Men vägen framåt blir besvärlig även ur andra aspekter. Europa står inför större utmaningar än på länge. Flyktingkrisen är inte över och Rysslands aggression mot Ukraina har rubbat den säkerhetsordning som har gällt i Europa sedan andra världskriget. Sådant kräver gemensamt agerande och stor uthållighet. Ett starkt och väl samordnat EU behövs mer än någonsin.

Ett stark och väl samordnat EU behövs mer än någonsin.

Men den politiska utvecklingen inom medlemsländerna ställer samtidigt andra krav. Bryssel är ett tacksamt mål för populistiska rörelser som spelar på nationalistiska stämningar och underblåser misstro mot de etablerade partierna. Det gör det viktigare än någonsin att förankra det som görs på EU-nivån i medlemsländerna. Politiken måste drivas på ett sådant sätt att breda väljargrupper ser vad samarbetet är bra för.

Man hade kunnat önska att det sedan EU bildades vuxit fram en europeisk offentlighet, en gemensam arena och en bred politisk debatt som förs oberoende av nationsgränser. Men där är vi inte i dag – och det är osäkert om vi någonsin kommer dit. I praktiken pågår de politiska diskussionerna på den nationella nivån, som nu när Storbritannien gick till folkomröstning.

Det var knappast Europas bästa som väljarna tänkte på när de tog ställning till frågan om utträde. De har röstat som brittiska medborgare och valt efter vad de tror är bäst för deras eget land. Där är britterna inte alls unika. Medlemsländernas väljare röstar inte främst som européer utan som medborgare i det land de själva lever.

Det bästa som EU-vänner nu kan hoppas på är att människor runt om i Europa trots allt ska se ett större värde med gemenskapen än vad britterna har gjort och välja att hålla fast vid unionen för att den har något att ge dem.

EU-länderna behöver varandra. Och vi har enorma utmaningar framför oss.