Borg är Fredrik Reinfeldts tyngste minister och han har, efter att ha styrt Sverige genom finanskrisen, ett högt förtroende bland väljarna. Det har varit absolut nödvändigt för Socialdemokraterna att utse en finansministerkandidat som kan matcha honom. Efter måndagens debatt är det tydligt att Magdalena Andersson har stor potential att lyckas med det.
Flera bedömare har påpekat att Andersson och Borg har liknande bakgrund. Båda har gedigna akademiska meriter och erfarenheter från en ämbetsmannakarriär. Det märktes också att det var två i grund och botten resonerande debattörer som möttes.
Magdalena Andersson saknar fortfarande Borgs erfarenhet från rampljuset, men hon svarade ändå effektivt både på programledaren Claes Elfsbergs frågor och på Anders Borgs utfall. Framför allt rådde knappast några tvivel om att hon har de sakkunskaper som krävs för uppgiften.
Magdalena Anderssons framträdande underströk också den förflyttning mot mitten som Socialdemokraterna har gjort sedan Stefan Löfven blev partiledare.
Hon tävlade med finansministern i att framhäva vikten av budgetbalans och sökte utmåla sig själv som en garant för det när hon slog fast att ”med den erfarenhet jag har kommer jag alltid vara försiktig med statens finanser”.
Magdalena Andersson var mycket tydlig med att det inte skulle bli någon överbudspolitik och att hon i princip accepterade de ramar som satts av den nuvarande finansministern.
Samma bekräftelse av mittenpositioneringen fanns i den artikel som Magdalena Andersson och Stefan Löfven publicerade på gårdagens DN Debatt. Också där betonades vikten av ordning och reda i statens finanser och de erkände att ”en sak har regeringen lyckats bra med, och det är att respektera budgetreglerna”.
Dessutom tillstod de att Socialdemokraterna ”ibland varit för dåliga på att betona människors eget ansvar för att göra sig anställningsbara”. Ett försök att tvätta bort den bidragsstämpel som Reinfeldt och Borg mer eller mindre framgångsrikt har försökt sätta på partiet.
Strategiskt är Löfvens och Anderssons riktningsförändring riktig. Val vinns i mitten. Och ett mått av självkritik är ofta ett bra sätt att markera en politisk förnyelse, vilket inte minst Moderaternas resa under Fredrik Reinfeldt har visat.
Samtidigt kvarstår viktiga frågor. Både Andersson och Löfven pratar om en aktiv jobb- och näringspolitik. Men det är påfallande tomt på skarpa förslag.
I debatten med Borg kunde Magdalena Andersson i princip endast peka på att hon vill att den sänkta arbetsgivaravgiften för ungdomar ska ersättas av riktade åtgärder.
Det finns fortfarande tid att utarbeta detaljerade förslag. Löfven och Andersson har lovat att sådana i någon mån ska finnas med i den skuggbudget som presenteras om två veckor. Och det är nog bra om så är fallet, för det finns en fara i att bara hänvisa framåt. Det ökar förväntningarna den dag då förslag ska presenteras.
Därtill kommer frågan om i vilken utsträckning Stefan Löfven och Magdalena Andersson har partiet med sig. De signaler de sänder ut pekar i den riktning Mona Sahlin försökte leda Socialdemokraterna.
Men partiets vänsterfalang tvingade Sahlin först att ge sig inför valet 2010 – där hon blev tvungen att plocka med sig Vänsterpartiet – och sedan bort från partiledarposten helt och hållet. Och hennes budskap om förnyelse på Socialdemokraternas förtroenderåd 2010 föll inte i god jord.
Sedan dess har S bytt partiledare två gånger, men är på många sätt tillbaka på ruta ett. Frågan är hur mycket partiet egentligen har förändrats under den tiden.