Ledare: Ett angrepp på aborträtten

Den som läste DN:s reportage om den abortvägrande barnmorskan, Ellinor Grimmark i fredags kunde slås av en tanke: För att ha genomlevt bittra nederlag i så väl tingsrätten som arbetsdomstolen verkar hon vara förvånansvärt munter och segerviss. Utanför Europadomstolen i Strasbourg står Grimmark tillsammans med sina rättsliga ombud och ler och poserar framför kamerorna, som vore de segrare. ”Nu är vi i Europa” konstaterar hennes advokat, Ruth Nordström triumferande.   

Ja, nu är de i Europa. Europadomstolen ska pröva om Sverige har kränkt Grimmarks rätt till samvetsfrihet och religionsfrihet när hon nekades en anställning som barnmorska på grund av att hon bland annat vägrade att utföra aborter. Domen kan visa sig bli vägledande, inte bara för Sverige utan för andra EU-länder. Det är hit till Europa, som Ruth Nordström, chefsjuristen för Scandinavian human rights lawyers, med kopplingar till både Livets ord och antiabortorganisationen Vitea med största sannolikhet har siktat hela tiden. Det är här som svensk abortlagstiftning, med lite välvillig tolkning av Europakonventionen, ska kunna inskränkas.

Så det verkligt intressanta med Ellinor Grimmark är sammanhanget som hon ingår i, krafterna runtomkring henne: De kristna, konservativa grupper som använder henne som en vimpel för att främja sina egna intressen. Det kan tyckas lite väl konspiratoriskt, men den som följer abortmotståndets framfart utomlands hör varningsklockorna klämta när ord som samvetsfrihet uttalas. Inte för att samvetsfrihet inte borde diskuteras och prövas inom ramen för religionsfriheten, i ett land som kallar sig demokratiskt, utan för att det är ett av de viktigaste och vanligaste verktygen abortmotståndsrörelsen tar till för att inskränka aborträtten.

USA är kanske det mest extrema, men också det tydligaste exemplet, på hur den organiserade antiabortrörelsen arbetar. Aborträtten attackeras från flera håll samtidigt: Parallellt med debatter om samvetsfrihet, driver republikaner i konservativa stater igenom den ena efter den andra lagen för att försvåra för såväl vårdklinikerna som vill erbjuda vård, som kvinnorna som behöver den. Det är oftast lokala regelverk som knappast får en tidningsnotis men som tillsammans har effekten att de inskränker möjligheten för kvinnor att göra abort. Om målet är en nollvision är medlet utnötning.

Gränsen för när en kvinna får göra abort är inte något för vare sig en ledarskribent eller politiker att avgöra – utan för en läkare

Den liberala debattören Padma Schrewelius skrev i GP (10/6), att abortfrågan i Sverige är svartvit efter att ha blivit kidnappad av ”superkonservativa högerkristna”, dit hon även räknar Ellinor Grimmark. Schrewelius efterfrågade bland annat en debatt kring abort som är mer nyanserad och där vi sansat och utan reflexmässigt motstånd ska kunna diskutera, inte bara samvetsfrihet, utan också den övre gränsen för när abort är tillåtet. Men det är tyvärr en utopi. För aborträtten är en seger som vi måste försvara. Och så länge som samvetsfrihet används som ett laddat vapen är det reflexmässiga motståndet förståeligt.

Att diskutera gränsen för hur många veckor in i graviditeten som en abort ska vara tillåtet är på samma sätt att falla för abortmotståndarnas retorik. Det är att göra en medicinsk fråga för vården, och i det här fallet Socialstyrelsen, till en politisk sådan. Gränsen för när en kvinna får göra abort är inte något för vare sig en ledarskribent eller politiker att avgöra – utan för en läkare. Så svartvit är abortfrågan.