En vecka senare väntas sympatiåtgärder från andra LO-förbund börja träda i kraft. Det är en händelse som ser ut som en tanke att Sverige kan lämna 15 år av relativt ordnade förhandlingar fredag den trettonde.
Att löneförhandlingar övergår i strejk är alltid ett misslyckande – och ett kostsamt sådant – för alla inblandade parter.
I det här fallet rör det sig även om en konflikt kring grundprinciperna för svensk lönebildning. En sådan grundprincip är det så kallade märket som innebär att den internationellt konkurrensutsatta industrin ska vara löneledande. De löneavtal som fattas där blir tak för övriga yrkeskategorier.
Handels vill nu inte gå med på att hålla sig till de 2,6 procent som industrifacken förhandlat fram. Förbundet kräver i stället generella lönepåslag på 4,5 procent. Att de kvinnodominerade låglönegrupperna inom handeln vill få upp sina löner är i sig inte konstigt. IF Metall har, under Stefan Löfvens ledning, inte velat avstå från löneutrymme till generella låglönesatsningar i LO-kollektivet – av förespråkarna kallade jämställdhetspotter. Detta har gett låglönefacken ett argument för att frångå industriavtalets så kallade märke. Men det är ett argument som inte håller hela vägen eller gör Handels agerande konstruktivt. I praktiken finns nämligen inga genvägar till reallöneökningar eller en fungerande lönebildning utan inflation och arbetslöshet.
Skälet till att ge industriarbetarna en privilegierad ställning i lönerörelsen är kanske inte helt uppenbart. Men märkesprincipen har goda grunder och har, med undantag för 1970-talet, varit den normala för Sverige. Med all rätt. Den internationellt konkurrensutsatta industri- och tjänstesektorn utgör motorn i vårt välstånd.
För ett litet exportberoende land är konkurrenskraften på världsmarknaden avgörande för utveckling och tillväxt. Ett relativt högt löneläge i den konkurrensutsatta sektorn skapar förutsättningar för industrin att rekrytera rätt kompetens.
Detta understryks ytterligare av att reallöneökningarna totalt sett inte kan överstiga produktivitetsutvecklingen. Högre löner än så skapar antingen inflation eller arbetslöshet. 1970- och 1980-talens löneökningar åts upp av inflationen till den grad att de tjugo åren i dag framstår som bortkastade för löntagarna. Med dagens penningpolitiska ramverk – som prioriterar inflationsbekämpning – riskerar i stället alltför höga lönepåslag att spä på arbetslösheten.
Den inhemska tjänstesektorn, dit handeln hör, har normalt inte några stora vinster till extra löneökningar jämfört med exportindustrin. Det gäller i än högre grad de kommunalanställda, som står på tur att förhandla efter Handels. Detta är i själva verket förklaringen till att Handels och Kommunals medlemmar har låga löner. Det ser likadant ut i hela den industrialiserade världen. De handelsanställda i Sverige och Danmark har faktiskt de högsta lönerna i förhållande till industrin i hela Europa.
Att kvinnor dominerar låglönesektorerna i Sverige är ett stort jämställdhetsproblem. Det kan emellertid inte lösas genom att den svenska lönestrukturen pressas samman ytterligare. Könsorättvisorna kan bara tacklas på allvar om könssegregationen på arbetsmarknaden minskar.
I dagens arbetsliv finns knappast några fysiska hinder för en sådan utveckling. Vårdbiträden och kassörskor kommer däremot aldrig att kunna strejka sig till lika bra villkor som industriarbetare.
Handels gör därför klokt i att hålla i hatten och inte bygga sina krav på ohållbara illusioner.
