Mellan en grusplätt i Helenelund norr om Stockholm och gettot Ferentari i Rumänien, som DN berättade om på torsdagen är det 300 mil. De sociala problemen är samtidigt tätt sammanflätade.
”En riktig helveteshåla”, var den beskrivning av den rumänska slummen som en man gav DN:s reporter.
Utanförskapet är förkrossande, såväl ekonomiskt som socialt, och den romska befolkningen tillhör de värst drabbade. ”Att bo i husvagn eller tält i Sverige är rena drömmen jämfört med det här”, förklarade samme man. Det är inte alls svårt att förstå.
Desto svårare är det att finna någon mirakellösning på den akuta och absurda situation som uppstått i och runt Stockholm. På torsdagsmorgonen avhystes efter begäran från Sollentuna kommun en grupp människor bosatta i husvagnar och provisoriska tältanordningar på en grusplan intill motorvägen. De boende tillhör just den grupp rumäner med romsk bakgrund vars alternativ till att tigga på Stockholms gator och tillbringa de kalla nätterna i ett tältläger är etter värre. Däri består det akuta.
Till det absurda hör att vräkningen är den tredje som sker inom loppet av drygt en månad i Stockholmsområdet. Proceduren har föregåtts av avhysningar i Högdalen i södra Stockholm och Flemingsberg i Huddinge. Kommunerna knuffar problemet runt staden. När polisen och Kronofogdemyndigheten har utrymt lägret i Helenelund kommer samma dilemma att uppstå i grannorten. Att erbjuda EU-migranterna en bussbiljett hem, som kommuner tidigare gjort, är inte heller det någon långsiktig lösning. Drivkraften att återvända finns kvar.
Exakt vilket svar Vänsterpartiet, som ordnade en protestaktion mot avhysningen, ruvar på är dock oklart. I torsdagens ”P1-morgon” kritiserade en av partiets lokala företrädare kommunens begäran att låta polisen utrymma tältlägret. Men lagen ger knappast de lokala beslutsfattarna något val. Det är och kan inte vara tillåtet att självrådigt uppföra kåkstäder i svenska kommuner. Markfrågan är förstås en sak. Att sanktionera ett skuggsamhälle, där människor tillåts överleva på växelpengar och sova under presenningar, är en betydligt större fråga. Ingen kommunal nämnd, eller någon annan politisk nivå, borde tillåta det.
Göran Persson fick fel när han för tio år sedan varnade för att en våg av ”social turism” skulle följa i spåren av EU:s östliga utvidgning. Den fria rörligheten var inte utformad så att den skulle urholka Sveriges välfärdsstat, och forskning har i efterhand grundligt motbevisat dem som larmade. Men om Sverige utan förbehåll öppnar landets välfärd för EU-migranter ställs de spelregler som låg till grund för utvidgningen på ända.
Utvidgningen och en betydande del av EU:s ekonomiska politik vilar även på tanken om konvergens. Till unionens byggstenar hör att undvika att alltför stora ekonomiska skillnader skapar slitningar mellan medlemsländerna. EU har redan har satt sprätt på många miljarder i Rumänien, och resultatet talar för att man ska vara försiktig med att ösa mer pengar över landet. Särskilt romernas utsatthet har djupa rötter. Bättre möjligheter att ta del av utbildning, arbetsmarknad och samhällstjänster har visat sig besvärligt att åstadkomma.
Samtidigt är det svårt att förklara frånvaron av gemensamma ekonomiska redskap i ett läge där klyftorna mellan två EU-länder i förlängningen utmanar EU-projektet. Den sociala katastrof som pågår parallellt i Helenelund och Ferentari borde stå högst på listan över europeiska budgetprioriteringar. Det är ett misslyckande för EU att lokalpolitiker nu hamnar i kläm.
I väntan på ett svar på det omöjliga politiska och moraliska dilemmat som uppstått går det ändå att hantera problemen bättre. Socialminister Göran Hägglund har denna vecka haft överläggningar med en regeringsdelegation från Rumänien, med målet att bland annat hitta lösningar på de problem inom vården som uppmärksammats den senaste månaden. Det måste leda vidare till fler samtal. Under tiden borde regeringen kunna bistå kommunerna med de sociala arrangemang och humanitära insatser av plåsterkaraktär som trots allt är nödvändiga.