Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Ett prekärt problem

De är otrygga, olyckliga och arga. Så beskrivs ”prekariatet”, den nya klass som somliga hävdar ska rubba de gamla intressekonflikter och ­institutioner som växte fram ur industrisamhället. Definitionen skiftar, men gemensamt för medlemmarna av den nya samhällsgruppen är en tillvaro som präglas av osäkerhet och korta påhugg på arbetsmarknaden. Stressen och en gnagande oro över morgon­dagen förenar akademiker, restaurangbiträden och migrantarbetare med tillfälliga kontrakt och en oviss framtid.

Denna idé har populariserats inte minst av ekonomen Guy Standing, vars bok i ämnet avhandlades i ett avsnitt av P1:s ”Filosofiska rummet” för ett par veckor sedan. Prekariatet, ska det sägas, är än så länge är en lös hypotes snarare än ett tydligt inringat fenomen. Somliga av begreppets fanbärare använder ordet för testuggande, och den revolutionsromantiska andedräkten är svår att ta miste på. Men idén om ett slags tjänstesamhällets kastlösa är inte helt utan poänger.

Bara delvis rör det sig om samma fråga som Moderaterna och alliansen döpte till utanförskapet i valrörelsen 2006. Den mest prekära position en frisk människa i Sverige kan hamna i är i långtidsarbetslöshet.

En av de faktorer som lyckoforskare kunnat enas om varaktigt försämrar människors mentala välmående är just opålitliga inkomster och en oviss arbetssituation. Filosofen Jeanette Emt talade i P1 om hur otrygghet i arbets­livet riskerar att gå ut över människors självaktning och utrymme att utveckla en identitet. En färsk kartläggning av forskare vid Göteborgs universitet ­pekar också på att bemannings­anställda löper större risk än andra att drabbas av psykisk ohälsa.

Utan något materiellt fotfäste i tillvaron är det svårt för människor att känna ro, bygga en tillfredsställande tillvaro och uppfylla livsdrömmar. Att ständigt behöva skicka nya arbetsansökningar, undersöka pendlings­vägar och leta med ljus och lykta efter nya bostäder är dessutom en grym tidstjuv. Statens sociala skyddsnät och anställningsskydd är uppfinningar för att minska sådan osäkerhet i tillvaron. Om stora grupper faller utanför är det ett problem.

Men det är oklart hur många fler de otrygga har blivit. Under den begränsade period som Statistiska central­byrån har samlat siffror över individers anknytningsgrad till arbetsmarknaden är det svårt att skönja någon akut tendens. Statistiken bekräftar att det framför allt är unga som har en svag förankring. Så länge osäkerheten är en övergående plåga är bekymret förstås begränsat.

Ibland tycks debatten om den nya osäkra arbetsmarknaden röra en liten klick högpresterande storstadsbor som valt särpräglade yrken. Deras situation må vara prekär, och de värsta ­avarterna i fråga om oskäliga villkor måste förstås uppmärksammas. Men i den mån det förekommer övertramp mot frilansare och projektanställda i exempelvis kultursektorn är det svårt att hävda att det skulle påkalla en omprövning av reglerna på arbets­marknaden. Vad dessa ­kollektiv egentligen har gemensamt med arbetskraftsinvandrande skogsarbetare från Ghana är också oklart.

Värre är det att kvinnor får dras med osäkerheten längre än män, och att det för alldeles för många utrikes födda aldrig väntar något ljus av trygghet i slutet av vikarietunneln. Mycket talar för att välfärdsstatens gamla kompromisser mellan trygghet och frihet i praktiken inte fungerar som de borde.

Samtidigt som Sverige har en betydligt mer långtgående lagstiftning om anställningsskydd än exempelvis Danmark och Nederländerna upplevs tryggheten inte som starkare här. Både säkerhet och trivsel i arbetet uppfattas som högre i dessa länder.

Dels speglar det den falska trygghet som lagen om anställningsskydd (las) har skapat. Klyftan mellan trygga och otrygga låser in mer än det löser. Ändå ligger det långt inne för riksdagspartierna att föreslå förändringar. Dels speglar det hur våra socialförsäkringar inte har förändrats i takt med arbetsmarknaden.

En ytterligare del av problemet tycks vara att arbetsgivare och bemanningsbolag av förment rationella skäl inte sörjer för anställdas behov av trygghet och en känsla av att vara behövd. Dumsnål personalpolicy är förhoppningsvis ett övergående problem i tjänstesamhället.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.