Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Farväl till principerna

Foto: Magnus Bard

Kungen talade, riksmötet öppnade och allt var som vanligt. Eller inte. På andra sidan högtidligheterna ska ett valresultat hanteras som är motsatsen till fest och gamman.

Den gamle tyske järnkanslern Otto von Bismarck förkunnade redan på 1800-talet att ”politik är det möjligas konst”. Nå, lätt att säga, han bestämde ju själv så länge kejsaren lät honom hållas. Därmed kunde han börja bygga Europas första välfärdsstat, liksom starta ett större eller mindre krig för att uppnå sina syften. Ett annat Bismarckcitat passar väl bättre in på dagens svenska riksdag: ”Politik ger en underliga sängkamrater.”

På fredag torde en nykrönt statsminister Stefan Löfven läsa upp sin regerings­förklaring. Hans socialdemokrater har tillsammans med Miljöpartiet 38 procent av riksdagsmandaten. Inte ens med Vänstern som otrogen partner uppstår en majoritet.

Löfvens valstrategi kunde ha varit en god utgångspunkt: så få besked som möjligt i förväg, för att efteråt kunna göra vad som faller honom in. Baksidan var att S framstod som lika suddigt som ett eventuellt rödgrönt alternativ. När regeringsförhandlingarna nu stötvis ­alstrar ”överenskommelser” blir väljaren inte klokare.

S och MP har hittills åstadkommit ett antal kompromisser som snarare är kapitulationer. De blocköverskridande samarbeten som utlovats syns inte till, däremot fortsätter några uppgörelser från förra mandatperioden att gälla.

MP är hux flux med på nya Jasplan och ubåtar till försvaret. Någon annan politisk konst var inte möjlig, eftersom S och allianspartierna var överens redan i Försvarsberedningen i våras. Frågan försvinner dock inte: trots president Putins eskapader ville MP till nyligen sänka anslagen, men lär få svälja att de stiger.

Samma sak med pensionerna. MP ansluter sig till en gammal överenskommelse mellan S och de borgerliga, trots att partiet varit emot grundbult­arna i 20 år. Löfven lägger i sin tur tills vidare ned sitt motstånd mot alliansens och de grönas pakt om arbetskrafts­invandring.

Dessa punkter konstituerar varken egen regeringspolitik eller kompromisser. Vad S och MP har kommit överens om är att inte driva det som är ogenomförbart. Häri ligger naturligtvis en minoritetskoalitions logik. Och om ett litet nischparti inte släppte större delen av sitt program skulle det aldrig kunna sitta i någon som helst regering.

Problemet blir retoriken. Från en dag till en annan tvingas ministrar stå för beslut som de tidigare förklarat strida mot vett och förnuft. Ingen har egentligen ändrat sig, ingen har låtit sig övertygas av argument. S och MP har inget gemensamt projekt som makten ska hjälpa dem att gestalta.

För skolan valdes en annan linje. Höjda lärarlöner säger alla partier ja till. S krav att göra gymnasiet obligatoriskt upp till 18 års ålder var särarten i uppgörelsen. Det kommer av allt att döma aldrig att bli ett riksdagsbeslut, eftersom alliansen och SD är emot. Någon intention att förankra eller göra om förslaget har ändå inte märkts.

Förbifarten samlar däremot en massiv riksdagsmajoritet. Här har MP sannerligen satt ett avtryck genom att försena byggstarten – med ett halvår. Under tiden skickas frågan på semester (hos Stockholmspartierna). Förr eller senare måste Fridolin & Romson ändå skriva på, för 6,8 procent av väljarna är inte mer än så.

En inte alltför vild gissning är också att inga kärnkraftsreaktorer kommer att stängas under mandatperioden. Den kalla riksdagsverkligheten regerar.

Budgeten hänger fortfarande på en skör tråd. Alliansen är större än de båda regeringspartierna, alltså måste Jonas Sjöstedts aktiva stöd köpas. Ändå kan SD fälla hela rasket.

S kan i vissa frågor använda det parlamentariska läget som alibi för att slippa gå MP till mötes, eftersom det är meningslöst att lägga dödsdömda förslag. Miljöpartisterna kan i sin tur hänvisa till riksdagens sammansättning när svikna löften ska förklaras. Men konstellationen är långt ifrån den handlingskraftiga regering som Löfven sagt sig vilja bilda.

Att riksdagen får större makt måste inte vara fel, om det får konstruktiv­iteten att frodas. Vad Löfven har att erbjuda för att ”bryta upp blockpolitiken” är dock ännu en gåta.

Risken är att regeringen liknar ett fartyg som kastas hit och dit i stormig sjö. Även en kapten Bismarck hade haft svårt med kursen.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.