Försiktighet kan vara rationell även på kollektiv nivå. Nya kemikalier tillåts inte innan deras inverkan på människor klarlagts. Läkemedel måste testas innan de kan ges till patienter.
Andra gånger kan rädslan leda oss vilse. De som fruktar strålning från mobiltelefoner nöjer sig inte med mätningar och beräkningar av hur strålningen skulle kunna påverka den mänskliga hjärnan. De har alltid kvar sin invändning att vi inte helt säkert kan veta vad som händer på längre sikt.
Det kan vi naturligtvis inte. Helt säker är man aldrig. Men att låta sig styras av en så extrem och ensidig tolkning av försiktighetsprincipen leder till att vi silar mygg och sväljer kameler. Den lilla hypotetiska strålningsrisken tillmäts stor vikt medan de som kan räddas för att lättillgängliga telefoner gör att nödställda snabbt får hjälp över huvud taget inte tas med i kalkylen.
Som väl är har den oreflekterade rädslan inte fått sätta stopp för den moderna kommunikationstekniken. Ett annat område är däremot svårt drabbat av samma andas barn: gentekniken. EU har en lagstiftning som behandlar denna teknik som farlig. Inte för att det finns solid vetenskaplig grund för den uppfattningen utan just för att det rör sig om en relativt ny teknik.
Naturligtvis finns det gentekniska förändringar som skulle kunna få negativa miljökonsekvenser. Den mänskliga historien är full av exempel på hur ingrepp rubbat den ekologiska balansen. Arter som flyttats från en del av världen till en annan har kunnat breda ut sig okontrollerat för att de i sin nya miljö saknat naturliga fiender.
När människan i sin hand nu fått en kraftfull teknik med vars hjälp hon kan förändra arter så att de får nya egenskaper kan sådana katastrofer inträffa på nytt. Men som 41 svenska forskare visade i lördagens artikel på DN Debatt döljer sig två tankefel bakom EU:s rättsliga särbehandling av gentekniskt förädlade grödor.
För det första är det inte sättet på vilket nya växter tagits fram som skapar risker utan själva de nya egenskaperna. För det andra är traditionell växtförädling inte säkrare utan bara mer slumpmässig.
Fördelar med en teknik som innebär att utvalda gener byts ut är inte bara att det går snabbare att få fram nya grödor, utan också att risken blir mindre att oönskade egenskaper ska följa med dem som man eftersträvat.
Som svar på de 41 forskarnas kritik av miljörörelsens hållning till genteknik hävdade Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson (Ekot 1/10) att den biologiska mångfalden minskar när man odlar genmodifierade växter. Han ifrågasatte också att genmodifierade sorter skulle utgöra någon ”silver bullet” i kampen mot svält och undernäring.
I någon mån kan han ha rätt. Det är möjligt att genmodifierade grödor hittills använts på ett sätt som minskat den biologiska mångfalden. Helt säkert går det att hitta debattörer som på ett förenklat sätt framställt genteknik som lösningen på hur en växande befolkning ska kunna mättas. Men som svar på frågan om genteknik i sig är farlig och därför bör särbehandlas, var det nonsens.
I dag vet vi mer än man gjorde för 20 år sedan. Eftersom genteknik i sig inte medför några ökade risker måste både EU och miljörörelsen tänka om.
Politiken bör inriktas på att underlätta en utveckling av grödor som minskar kemikalieanvändning och gör jordbruket mer ekologiskt hållbart. Och det gör man bäst genom att kontrollera de nya grödornas egenskaper, inte genom att ha godtycklig särlagstiftning för vissa förädlingsmetoder.
Den primitiva rädslan måste ge plats åt den upplysta försiktighetens politik.
