DN 1/9 2017. Ett land brukar hålla sig med en utrikespolitik och en försvarspolitik. Helst ska de båda hänga ihop. Den svenska regeringen har uppenbarligen två oförenliga linjer.
Utrikesminister Margot Wallström vill skriva under den konvention om förbud mot kärnvapen som tagits fram inom FN:s ram. Försvarsminister Peter Hultqvist borde invända att svensk säkerhet är uppbyggd på samarbete med länder där kärnvapen spelar en inte obetydlig roll. Som DN avslöjat (31/8) har USA, Frankrike, Storbritannien och även Tyskland påpekat att Sveriges partnerskap med Nato skulle sättas i fara.
Nordkorea bryter flagrant mot en mängd FN-resolutioner, och lyder inte säkerhetsrådet ens när Sverige sitter där.
Konventionen låg färdig i juli. Sverige och ytterligare 121 länder röstade ja, vilket kan låta imponerande. Den 20 september är det fritt fram att underteckna. Men ingen kärnvapenstat, ingen Natomedlem och ingen annan nordisk nation stöder initiativet. Finland ställde sig utanför för att slippa frånhända sig optionen att gå med i Nato.
En kärnvapenfri värld må vara en vacker dröm. Att atombomber är otäcka stod fruktansvärt klart redan i Hiroshima 1945. Tyvärr är det också en illusion att evig vänskap mellan jordens folk skulle uppstå inom överskådlig tid. Barack Obama fick fredspriset 2009 för sitt tal i Prag om att skrota kärnvapnen, men han sa också att målet inte skulle uppfyllas så länge han levde. Ty världen är full av våld och ondska.
Avskräckning fungerade under kalla kriget, planeten sprängdes inte i bitar. Olika nedrustningsförhandlingar har reducerat antalet stridsspetsar. Men Vladimir Putin tänker inte avskaffa sina kärnvapen. Tvärtom betraktas den strategiska varianten som omistlig för att garantera Rysslands oberoende, och de taktiska för mindre slagfält ingår i den operativa planeringen. Varken Donald Trump eller någon annan amerikansk president kan bortse från detta.
Nordkorea avfyrar sina missiler kors och tvärs, och har kärnladdningar att skicka med. Kommunistdiktaturen bryter flagrant mot en mängd FN-resolutioner, och lyder inte säkerhetsrådet ens när Sverige sitter där. Atomvapnen är en livförsäkring, och Kim Jong Un tänker inte kassera dem. Inte ens Kina klarar att övertala grannen. Det är ett skäl att inte desarmera de egna bomberna, även om Pekingregimens stormaktsambitioner väger tyngst.
Wallström kan be Indien och Pakistan snällt. Eller Israel. Någon effekt kommer det inte att få. Det kraftfulla slaget i luften riskerar dock att flytta fokus från ickespridningsavtalet NPT, som har sina brister men har fungerat väl som broms.
Allt det här borde Wallström veta. Har hon någon idé om hur Putin ska övertygas att följa kärnvapenförbudet? Annars sitter hon i en idyllisk bubbla på UD och vägrar ta till sig av verkligheten.
Och så var det Sveriges säkerhetspolitik. Neutraliteten var alltid en myt, USA höll oss om ryggen efter andra världskriget och sitt kärnvapenparaply även över oss. Efter Berlinmurens fall ingicks partnerskap med Nato. Riksdagens solidaritetsklausul innebär att vi ska hjälpa våra vänner i EU och Norden i en farlig situation, och förväntar oss samma bistånd.
Omgivningen har blivit alltmer otrygg. Orsaken är Ryssland, med dess upprustning och aggressiva uppträdande i Östersjöregionen. Med annekteringen av Krim och det militära överfallet på Ukraina har Putin brutit mot den europeiska säkerhetsordning som föreskriver att gränser inte ändras med våld. Att bygga säkerhet tillsammans med våra vänner har blivit en livsnödvändighet.
Peter Hultqvist brukar reflexmässigt avfärda Natomedlemskap. Socialdemokraterna är inte mogna för en seriös debatt i frågan. Men försvarsministern är oerhört mån om samarbetet med USA, också under Trump. Den som håller sig väl med amerikanerna kan hoppas på uppbackning i en kris, även om Natos ömsesidiga försvarsgarantier inte gäller. Hultqvist låter också skärrad när han får frågor om kärnvapenförbudet.
Wallströms ”första analys” säger däremot att Sveriges försvarssamarbeten kan löpa på som om inget hänt. Men de diplomatiska signalerna från länderna vi är beroende av talar sitt tydliga språk. Inte ens det svensk-finska kompanjonskapet kan tas för givet.
Kanske har Wallström skygglappar, kanske vägrar hon lyssna på försvarsdepartementet. Det är inte första gången hon visar dåligt omdöme. Regeringens chef borde i så fall peka med hela handen.
Riksdagen kan säga nej till att ratificera kärnvapenförbudet. Bäst vore att omedelbart lägga ned projektet för svensk del.
