Att detta skulle vara möjligt ens i Grekland förefaller osannolikt men säger något om stämningen i landet. Söndagen var ännu en ödesmättad dag, när parlamentet debatterade det senaste åtstramningspaketet. Allt tydde på att det skulle röstas igenom sent på kvällen, trots att både regeringen och de partier som ingår är djupt splittrade. Utanför tågade demonstranterna.
Lucas Papademos, teknokraten som är premiärminister, varnade för ekonomiskt kaos och en social explosion om paketet inte antogs. En statsbankrutt skulle kunna leda till att Grekland tvingades överge euron.
Tiden är knapp för att avstyra katastrofen. 14,5 miljarder euro måste fram till den 20 mars för att betala lån som löper ut. Dessförinnan ska alla juridiska detaljer ordnas för en ”frivillig” nedskrivning av privata investerares fordringar på i praktiken runt 70 procent. Utan stödet från EU och IMF finns ingen lösning.
Men för detta ställs krav. Samlingsregeringen har lovat sänkta minimilöner, lägre pensioner, privatiseringar och arbetsmarknadsreformer. Alla delar av paketet har dock ännu inte specificerats. 15.000 jobb i den offentliga sektorn i år ska också försvinna, är det sagt, men det får jämföras med en två år gammal utfästelse att skära bort 150.000 till 2015 – som bara var tomma ord.
Långivarna har tröttnat på svikna löften. Sedan krisen bröt ut har Grekland hela tiden misslyckats med planer och mål. Miljarderna får inte hamna i ett bottenlöst hål, sa Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble på söndagen. Ett särskilt konto för räntebetalningar kan inrättas som regeringen i Aten inte har full kontroll över. EU vill också att de grekiska partiledarna skriver under på att inte riva upp sparpaketet efter nyvalet som kan hållas i april.
Vad det nu är värt. Varken socialisterna i Pasok eller det borgerliga Ny demokrati har några vidare meriter när det gäller att genomföra det som faktiskt har beslutats. Opinionsmätningar visar stora uppgångar för vänsterpartier som är motståndare till svångremspolitiken.
Statsförvaltningen är effektiv bara i ett avseende: att sätta käppar i hjulet för reformer och privatiseringar. En OECD-rapport beskrev nyligen hur obefintlig koordination och oklar ansvarsfördelning gör apparaten hopplös att styra. Cheferna ser i bästa fall politiska beslut som tips. De två familjer, Papandreou och Karamanlis, som ägt de stora partierna har turats om med att dela ut poster och jobb till sina sympatisörer.
Politikerna ser heller inte längre än till nästa val. Det gäller att ge Bryssel det som krävs men se ut som om man kämpar emot och skjuta över ansvaret på de konkurrerande partierna. Att vanliga medborgare inte blir alltför imponerade går att förstå.
Samtidigt måste hela Grekland till sist inse att landet har levt långt över sina tillgångar. Även om alla sparåtgärder fungerar och skuldberget trycks ned till 120 procent av BNP är siffran skräckinjagande. Lönerna ökade kraftigt efter eurons införande, och de sociala transfereringarnas andel av ekonomin har fördubblats på tio år.
Alternativet till att krympa de offentliga utgifterna vore att exportera sig ur krisen. Men som den amerikanske professorn Ricardo Hausmann påpekat: Grekland ”producerar inga maskiner, ingen elektronik och inga kemikalier”. För att eliminera det stora underskottet i betalningsbalansen måste exportbasen på något sätt öka. Sådant tar tid.
De baltiska länderna tvingades genomgå en brutal kur mot sin kris. Irland är på väg upp igen efter en kraschlandning. Grekland kan inte vara ett omöjligt fall. Men även med stöd från EU kommer det att krävas år av egna ansträngningar.
