Grupparbete för alliansen - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Grupparbete för alliansen

Varför behöver regeringen en framtidskommission när den för bara två och ett halvt år sedan fick slutrapporten från Globaliseringsrådet?

Redan i somras när alliansens fyra partiledare i Almedalen släppte nyheten att det till hösten skulle tillsättas en framtidskommission stod en sak klar: Detta var ett projekt som Moderaterna helhjärtat stod bakom och av allt att döma också var initiativtagare till.

Globaliseringsrådet däremot var Folkpartiets baby och fick dåvarande utbildningsministern Lars Leijonborg som ordförande. Att varken statsministern eller finansministern var med hade inte behövt bli något problem. Av rådets 22 ledamöter var 5 statsråd. Det borde ha räckt för att förslagen skulle bli förankrade i regeringen.

Men när Globaliseringsrådet lagt fram sina förslag blev det uppenbart att Moderaternas ledning inte var intresserad. Förslag som att las ska reformeras och värnskatten slopas passade helt enkelt inte in i nya Moderaternas plan.

Det gör däremot den i går presenterade Framtidskommissionen. Skillnaden är inte bara att samtliga alliansens partiledare ska sitta med och statsminister Reinfeldt själv vara ordförande. Själva grundidén är en annan.

Bakom det folkpartistiska initiativet till Globaliseringsrådet fanns en tro på rationalitet och expertis. Genom att ett antal kunniga och erfarna personer från näringslivet och forskarvärlden tillsammans fick fundera över vår tids stora globala trender skulle politiken få nya impulser.

Helt trogen grundidén var man i praktiken inte när ledamöterna skulle tillsättas. Många kom med mer som representanter än på personliga meriter. I rådet ingick till exempel Svenskt Näringslivs vd och ordförandena för LO, TCO och Saco. Denna korporativa representation kunde dock tolkas som att de fria och intellektuellt skarpa idéer som rådet förväntades leverera skulle få starka och i samhället förankrade ambassadörer.

Framtidskommissionens uppdrag har på ett ytligt plan stora likheter med Globaliseringsrådets. Återigen ska de långsiktiga utmaningarna för landet identifieras och svaren formuleras.

Men nu ligger fokus inte på den globala konkurrensen. Den övergripande frågeställningen skulle i stället kunna sammanfattas: Hur ska vi leva ett gott liv tillsammans? Eller lite mer hårdkokt och instrumentellt: Hur ska den borgerliga alliansen fräscha upp sin gamla arbetslinje inför valet 2014?

De fyra partiledarna får uppdraget att leda var sin delutredning. Ordförande Reinfeldt ska ta sig an den demografiska utvecklingen och söka svar på hur den påverkar olika delar av landet och Sveriges förhållande till omvärlden.

Utbildningsminister Björklund ska arbeta med integration, jämställdhet och demokrati utifrån frågan: Hur kan Sverige se och ta till vara kompetensen hos alla som bor i vårt land?

Näringsminister Lööf får ansvar för utredningen av hur Sverige med hållbar tillväxt kan utvecklas mot en grön ekonomi, medan socialminister Hägglund ska söka svar på frågan hur vi bygger vidare på ”grundläggande svenska värderingar som tillit, tolerans och solidaritet”.

Det här kan bli riktigt fluffigt och intetsägande. Djärvt eller överraskande är upplägget definitivt inte.

Om man bortser från det anspråksfulla namnet och betraktar Framtidskommissionen som partiledarnas lilla studiecirkel blir det lättare att se poängerna.

Partier som tar över regeringsmakten kommer ofta in med nya idéer och lust att genomföra dem. När förslagen de haft med sig börjar bli avbockade tappar arbetet kraft. Partiledare som är departementschefer blir dessutom fjättrade av vardagens plikter.

Att få tid att höja blicken är svårt. Samarbetet inom en koalition kan också försvåras av att partiledarnas tid tillsammans mer präglas av konflikter som måste lösas än av gemensamma projekt.

Att antalet externa ledamöter denna gång är 9 i stället för 18 kan också bidra till att förutsättningarna för riktiga samtal blir bättre.

Framtidskommissionen kommer knappast att innebära ett stort kliv för Sverige. Men ett litet steg för att stimulera tänkandet inom regeringens partiledarkrets är bättre än ingenting.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.