Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

I katastrofernas spår

I dag är det två år sedan Anders Behring Breivik dödade 77 personer. Minnesceremonier kommer att hållas. Statsministern kommer att tala. Åtskilliga andra kommer att twittra, blogga och skriva debattartiklar på temat vad vi kan och bör lära.

Allt detta är begripligt och försvarligt. Men frågan är i vilken mån det gör skadeverkningarna av tragedin mindre.

Estoniakatastrofen, tsunamin i Sydostasien och Breiviks terrordåd är alla historiska händelser med många dödsoffer. Viljan att få veta vad som hänt, och vad som går att göra för att det aldrig ska hända igen, är förstås enorm i ett första skede. Vi famlar i vår förtvivlan efter förklaringar och letar frenetiskt efter den formel som ska skydda oss framöver.

De personliga familjetragedierna blir på något vis allas sorg och allas förlust. Fast så är det förstås inte. En nations sorg kan aldrig jämföras med den enskildes.

Under samma julhelg som tsunamin slog sönder ett ogreppbart antal familjer dog elva personer i den svenska trafiken. Bland trafikens dödsoffer finns också älskade familjemedlemmar som ryckts bort från livet alldeles för tidigt. För dessa offer hålls inga ceremonier. Ingen statsminister håller något tal. Få skriver inlägg om vad vi måste lära av dessa elva individuella tragedier.

Men smärtan hos en mamma eller pappa som förlorat sitt barn blir knappast vare sig större eller mindre beroende på hur många andra som förolyckats samtidigt. I döden och sorgen är vi ensamma.

Kanske är det rentav så att möjligheten för tragedins direkta offer att bearbeta sin förlust blir större om var och en av de sörjande själv får styra över sin sorgeprocess utan att någon annan bestämmer när och var ljus ska tändas, ceremonier hållas och hur många årliga statsministertal som ska anföras.

När vi i det efterföljande skeendet till en katastrof talar om att vi måste lära är just detta – hur vi bäst stöder offren – sällan något som lyfts fram som ett område för fördjupad kunskap. Det är som att vi förutsätter att offentliga minnesdagar och högtidlighållande minskar det personliga lidandet. Men här skulle vi behöva veta väldigt mycket mer.

Ceremonier runt årsdagar har däremot på samhällsnivå tveklöst vissa goda effekter. Dels handlar det om att läka nationella sår, dels om att kontrollera hur det gått med de praktiska förändringar – ofta rörande krisberedskap – som man tidigare slagit fast behöver göras. Det blir som ett slags medborgerlig revision.

Den omedelbara reaktionen efter en omfattande katastrof är att samhället aldrig kommer att bli sig likt. Att det finns ett före och ett efter.

Men när några år eller något decennium gått är det slående hur mycket som faktiskt är sig likt. Nöjesresorna över Östersjön attraherar fortfarande många. Resorna till exotiska destinationer som med jämna mellanrum drabbas av naturkatastrofer har knappast blivit färre. De enda händelser som resulterat i stora märkbara avtryck är terrordåden mot USA. Den fria, öppna och demokratiska världen har sannolikt aldrig varit mer kontrollerad än under det decennium som gått efter elfte september.

I Breivikfallet handlar lärdomarna mindre om vad enskilda kan göra för att minska riskerna. Tvärtom talas om vikten av att fortsätta träffas och fortsätta det politiska arbetet för de värden som Breivik ville attackera.

Geir Lippestad, Breiviks advokat, upprörs i en artikel i Dagsavisen över att Norge inte ”gjort upp” med det tankegods som låg bakom de två dåden. Samtidigt, i Aftenposten, refereras ett möte mellan muslimer och medlemmar i den anti-islamistiska gruppen ”Stoppa islamiseringen av Norge” (SIAN). Ledaren, Arne Tumyr, var kallad av försvaret i rättegången för att visa att Breivik inte var ensam om sina åsikter. Och han har föga förvånande inte ändrat sin uppfattning om muslimer sedan dess. När han under debatten, apropå Breivik, uppmanades att ta ställning mot all terror, var hans besked: Nej, jag arbetar mot ondskan inom islam.

En nation kan och bör absolut lära sig mer om extremism och dess orsaker. Men inget samhälle kan friskriva sig från risken för fanatism för att vi lär oss mer om den. Snarare handlar det om hur vi kan förhålla oss till den. Och mer än att tro att vi kan ändra männi­skors tankar, eller ”göra upp” med ett visst tankegods, handlar det om vad vi kan göra för att förhindra människor att agera utifrån dem.

Att ondskan existerar vid sidan av godheten i ett samhälle är en nog så viktig lärdom att dra.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.