Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

I väntan på läkarnas svar

Foto: Magnus Bard

DN 10/5 2016. Nästan hur man än räknar på Försäkringskassans statistik slutar man i kolumnen över psykisk ohälsa. Det är där lejonparten av sjukfallen finns, det är där ökningstakten är som snabbast – oavsett vilket åldersspann, vilket kön och vilken del av landet man väljer att granska.

I en färsk rapport från Försäkringskassan har diagnosgruppen dissekerats ytterligare. Där framkommer att det i huvudsak är ”anpassningsstörningar och reaktioner på svår stress” som förklarar den branta kurvan uppåt. Depressionerna ökar förvisso jämfört med åren runt 2010, men om man går tillbaka till 2005 tycks antalet nyinsjuknade vara ungefär detsamma.

Mest dramatisk är ökningen av psykisk ohälsa bland kvinnor. Mellan 2010 och 2015 har antalet nyinsjuknade med psykiatriska diagnoser ökat med hisnande 71 procent. För männen var siffran också uppseendeväckande hög: 63 procent. Hur kan det förklaras?

Det kan det inte. I alla fall inte om man håller sig till den traditionella uppdelningen mellan psykologi och psykiatri. Om psykologi är läran om den ”friska” själen, med den svärta, ångest och förtvivlan som obönhörligen hör livet till, är psykiatrin läran om den ”sjuka” själen. Det är svårt att se varför svenska kvinnor plötsligt skulle ha drabbats av så omfattande psykiatrisk sjukdom.

Gränsen mellan mänskligt lidande och mentalsjukdom borde värnas. Men med läkarkårens bistånd håller den i stället på att suddas ut. Var hamnar vi när allt som gör ont klassas som sjukdom? När intoleransen mot obehag faller mot nollvisionsnivåer? Och när människor av personer i läkarrockar plockas ur arbetslivet som hjälplösa stackare utan egen kraft att förändra sin livssituation?

Politiker och Försäkringskassan har under årens lopp avkrävts svar på varför sjuktalen i Sverige spretar som en punkfrisyr. Men läkarna har på något vis alltid svävat ovanför. Sällan har kåren ombetts förklara hur det kommer sig att deras ”objektiva” syn på sjukdom leder till så vitt skilda tolkningar över tid och mellan olika landsändar.

Fortfarande finns regionala skillnader som inte kan förklaras i termer av klassisk stress. Det kan rimligtvis inte vara mer stressande att vara barnskötare eller busschaufför i glesbygd än i storstad. Ändå är det människorna i de små kommunerna som – enligt statistiken – dukar under.

 

Det vore vågat att påstå att människor i S-styrda kommuner är mer psykiskt sjuka än andra.

 

Om man tittar på antalet nya sjukfall 2015 per 1 000 individer mellan 16 och 64 år och väljer ut de kommuner med högst tal hittas: Bollebygd, Forshaga, Hagfors, Hallstahammar, Skinnskatteberg, Surahammar, Smedjebacken, Nordanstig, Malå och Sorsele. Där uppgår antalet nya sjukfall till mer än 110 per 1 000 i arbetsför ålder. Den siffran kan jämföras med Göteborg (78,2), Stockholm (70,7) och Malmö (65,9).

Läkarkåren borde avkrävas ett svar på hur det kommer sig att de utifrån en professionell bedömning landar i slutsatsen att det är så väldigt mycket mer stressigt att leva sitt liv i Skinnskatteberg än i Stockholm.

Svårt att leva i avfolkningsorter där det är ont om jobb? Visst. Men sjukdom?

Det finns studier som påvisar kulturella skillnader i sjukskrivningsmönster. Att den som flyttar från en ort med låga sjuktal till en med höga, själv löper risk att bli mer sjukskriven. Vad förklarar dessa kulturella skillnader? Hur kan de tillåtas att ”sätta sig”? Vem håller emot?

Läkarna bär en del av ansvaret. Men det gör också politikerna. Om man tittar på den politiska styrningen bland de tio kommunerna med högst sjuktal finner man ett liberalt och ett vänsterpartistiskt kommunalråd. I de resterande åtta kommunerna är det socialdemokrater som rattar kommunalrådsposten. Är det en slump?

Till den retoriska frågan finns utrymme för invändningar av typen vad som är hönan och ägget. Resurssvaga är inte bara mer sjukliga än resursstarka. De är också rödare. Således kan det finnas en ”naturlig” förklaring till Socialdemokraternas dominans i översjukliga kommuner.

Men det går samtidigt inte att blunda för konsekvenserna av Socialdemokraternas opinionsarbete. Politiska påståenden om att sjukskrivna faktiskt är sjuka – ett påstående som går tvärtemot forskningen – förstärker och legitimerar en offerkultur. Det vore vågat att påstå att människor i S-styrda kommuner är mer psykiskt sjuka än andra. Slutsatsen är snarare att det är lättare att bli sjukskriven. Det borde ge både regeringen och läkarkåren huvudvärk.

DN Ledare. 10 juni 2016

• Fler ledare. Till DN:s ledarsida

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.