Det kom ett brev till ledarredaktionen. Avsändare var en 74-årig kvinna med dålig syn och darriga händer. Hon skrev: ”Jag förstår inte hur man tänker när man bestämmer att kontakten med yttervärlden skall ske via dator eller mobiltelefon.”
En som både har tänkt och förstått är Patientmaktutredningens Johan Assarsson (DN Debatt 26/6). En stor del av granskningen ägnas åt insikten att ”göra jämlikt är att göra skillnad”. En sådan skillnad är att olika människor måste erbjudas olika vägar att ta sig in i vården.
Utredningen konstaterar att vårdens processer blivit alltmer likriktade. De kontaktvägar som erbjuds är få och utformade efter en strävan att effektivisera snarare än att möta de mångfasetterade behov som finns i befolkningen.
Det är utmärkt att man som patient kan boka om mottagningstider på nätet med hjälp av e-legitimation. Men det måste också kunna gå att ringa och få prata med en ”riktig” människa.
Portalparagrafen i hälso- och sjukvårdslagen är ”en god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen”. Formuleringen har länge använts som en besvärjelse för att allt är bra som det är. Långt in på 2000-talet hemlighölls jämförelser som visade på väldigt olika vårdkvalitet i landet. Vissa menade att öppenhet skulle skapa oro bland patienterna. Erfarenheten hittills visar snarare att kvalitetsrankningen fungerat sporrande. Kliniker kan inte, och vill heller inte, fortsätta att göra som de alltid gjort – om det visar sig att de gör det dåligt. Ingen vill vara sämst i klassen.
Johan Assarsson konstaterar att kvalitetsmätningarna inte är särskilt användbara ur patienternas perspektiv. Här vill utredaren göra materialet mer lättillgängligt. Vidare menar han att vissa skillnader är så avgörande, och så dramatiska i sina konsekvenser, att verksamheten kan behöva förbjudas.
Detta är en möjlighet som Socialstyrelsen haft innan den nya Inspektionen för vård och omsorg tog över tillsynsansvaret i år. Men Socialstyrelsen har sällan använt detta vapen. Stora regionala skillnader i komplikationer och rentav dödlighet har tillåtits passera i stället för att man centraliserat den verksamhet som behöver en viss volym för att hålla en acceptabel kvalitet. Regionalpolitiska hänsyn har överordnats besvärande medicinska fakta.
Jämlikhet i vården förutsätter kunskap. Och den kunskapen har inte alla. För de svagaste, de som inte riktigt behärskar svenska och som inte förmår googla fram vilken klinik som har bäst resultat för det ena eller det andra, måste ett slags lägstanivå säkerställas. Även om det innebär att vissa verksamheter slås ihop eller till och med slås igen.
Att utlandsfödda och lågutbildade kvinnor får sämre och billigare vård än infödda och högutbildade män är känt sedan tidigare. Utredningen vill åtgärda det genom utbildning och egenuppföljning.
Det är sannolikt den enda vägen, då man kan förmoda att en stor del av diskrimineringen faktiskt inte sker medvetet. Som i det så kallade Tvättsäcksprojektet, där man på en hudklinik upptäckte att tvättkorgarna i männens duschrum alltid fylldes snabbare än i kvinnornas. Analysen visade tidigare okända skillnader i behandlingen av män och kvinnor. Kvinnorna ordinerades oftare egenbehandling i hemmet medan männen åtnjöt full service på plats. När ljusterapi gavs på sjukhuset fick kvinnorna hålla till godo med färre behandlingar än de manliga patienterna.
Medvetenhet är en förutsättning för förändring. Kanske kan utredningen hjälpa den 74-åriga brevskrivaren att åtminstone i sjukvården bli sedd som den människa hon är – och inte den som landstingets rationalitetskonsulter vill att hon ska vara.