Kinesisk tortyr - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Kinesisk tortyr

Foto: Eugene Hoshiko/AP

Uppgifter om och tv-bilder av tortyr i Kina har väckt stor upprördhet, inte minst i Sverige, de senaste dagarna. Radio- och tv-inslag har producerats, nätsidor länkats, Facebookupprop har upptummats och Twitter-hashtaggar formulerats.

Tortyr, men bara fysisk sådan, är enligt lag förbjudet i Kina. Den lagen är myndigheterna mycket skickliga på att kringgå. FN har pekat på ”omfattande och rutinmässig” tortyr i landets häkten, framför allt för att tvinga fram erkännanden.

Det är inte ovanligt att fångar dör i ­kinesiska fängelser efter misshandel. Andra blir offer för summariska avrättningar­. Kanske ilskan handlar om den form av plågande som går under benämningen dödsstraff? Kina är det land i världen som enligt Amnesty har ihjäl flest fångar.

Eller riktas den kanske mot Kinas behandling av sina minoriteter, som tibetaner, mongoler och uigurer? Just de sistnämnda är särskilt aktuella dessa dagar. Det var drygt en månad sedan som en man kraschade med sin bil under porträttet av Mao Zedong vid Himmelska fridens torg i Peking, en händelse som fick myndigheterna att spänna skruvstädet runt landets uigurer.

Denna muslimska minoritet i regionen Xinjiang har länge behandlats med största misstänksamhet av regimen. Amnesty berättar i sin senaste årsrapport om uigurer som döms till stränga fängelsestraff bland annat för ”illegal religiös aktivitet”. Vissa försvinner spårlöst sedan de gripits och rapporterna om just tortyr är skrämmande vanliga.

Eller kanske rör ilskan mot Kina i första hand behandlingen av landets övriga religiösa minoriteter? Amnesty talar om tortyr, trakasserier, godtyckliga gripanden och andra ”allvarliga restriktioner” riktade mot bland andra buddhister, kristna och utövare av falungong.

Landet uppger sig tolerera fem trosriktningar – buddism, taoism, islam, protestantism och katolicism. Men i själva verket är praktiken begränsad till samfund som styrs och kontrolleras hårt av staten. Den som söker sig utanför dessa straffas hårt; präster och utövare slängs i fängelse, vördnad för Dalai Lama klassas som ”separatism” och fredligt utövande av islam som terrorism.

De senaste dagarnas nätilska skulle kanske också kunna röra behandlingen av politiska dissidenter i Kina? Inför den 18:e partikongressen för ett år sedan drabbades dussintals kända aktivister av ”trakasserier, gripanden eller långa fängelsestraff”, skriver bland annat organisationen Freedom House. Andra misshandlas, döms till husarrest eller dödas.

Det skulle också kunna vara så att den grymma behandling som avses är den som består i att kineser skickas till något av de läger som går under beteckningen ”Omskolning genom arbete”? Det är en erkänt grym metod. Regimen har lovat att avskaffa lägren och säger att de bebos av 190.000 fångar. Ytterst få skulle bli förvånade om det verkliga antalet var mångfalt högre. Bland internerna finns ofta politiska aktivister, andra demonstranter och inte minst anhängare­ till falungong.

De senaste dagarnas ilska mot Kina skulle kunna riktas mot allt detta. Men det gör den inte. Man upprörs över behandlingen av kaniner.

Inte för att det är något förkastligt att bli arg på just detta. Det är tvärtom ett tecken på fungerande empati när människor reagerar starkt på tv-bilder av skrikande djur som får sin päls bortsliten i klädindustrin.

Men kanske kunde vi, om och när protesterna gjort verkan, också demonstrera lite för de där andra – landets dissidenter, muslimer, kristna, buddister och aktivister? Det är nämligen inte svårt att hitta minst lika många kinesiska Youtube-klipp av skrikande människor.

Lidande djur anses ibland vara mer hjälplösa. Men det är svårt att tänka sig något mer hjälplöst än en aktivist som ”försvunnit” och nu tynar bort i ett fängelse, utlämnad åt vakternas batonger.

Djuren ses också som särskilt oskyldiga. Men man bär inte ”skuld” genom att tillhöra en viss etnicitet, religion eller demokratirörelse.

En del kan anse att en människa, till skillnad från ett djur, har ett val: hon kan ligga lågt och avstå från att protestera medan en kanin inte kan låta bli att vara en kanin. Men frågan är om man kan skala bort politiskt engagemang, andligt sökande, viljan att opponera mot felaktiga beslut och styra sitt eget liv – och ändå vara människa.

Naturligtvis ska vi inte sluta protestera mot pälsfarmernas tortyr. Men kanske att vi kunde se ilskan över kaninerna som en sorts förövning?

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.