Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Kontrollera kontrollanterna

Nog är det lite komiskt att just Riksrevisionen har tvingats be riksdagen om extra lån för att klara verksamheten. Borde inte myndigheten som har till uppgift att granska att den offentliga maktutövningen sköts effektivt klara att hålla sin egen budget? Tydligen inte. I går beviljade riksdagen en osedvanligt stor höjning av anslagskrediten, större än myndigheter egentligen har rätt till.

Detta sker samtidigt som sammanslagningen av Riksrevisionsverket och Riksdagens revisorer – Riksrevisionen – fyller tio år. Att Sverige till slut fick en oberoende granskningsmyndighet är i huvudsak ett resultat av det ihärdiga opinionsarbete som bedrevs av dåvarande Riksrevisionsverkets general­direktör Inga-Britt Ahlenius. Men nödlånet och den allvarliga kritiken från finansutskottet är ett snöpligt jubileum. Höga kostnader för inhyrda konsulter, många sjukskrivningar och en otymplig organisation har försatt Riksrevisionen i den prekära situationen.

I dagarna utkommer också en bok om myndighetens tioåriga historia, ”Organisera oberoende granskning”, skriven av ekonomiforskaren Louise Bring­selius. Det är en gedigen genomgång av den mödosamma vägen för att skapa en något så när fungerande granskningsorganisation, och den innehåller många intressanta resonemang om de fallgropar som är förknippade med ambitionen att vara ”oberoende”.

Fram tills för två år sedan hamnade Riksrevisionens granskningar hos en särskild styrelse. Det fanns inget särskilt krav på uppföljning av rapporterna. I stor utsträckning hade riksrevisorerna att förlita sig på det mediala genomslaget för att undersökningarna skulle få uppmärksamhet och medföra förändringar. Det tillsammans med en uttalad ambition att rikta skarp kritik mot de som granskades, särskilt regering och regeringskansli, ledde till att slutsatserna kunde bli onödigt hårda och konfrontationsinriktade. Inte sällan påtalades problem som redan var kända.

Bringselius redogör för två renodlade styrfilosofier. Den ena utgår från ett snävt, problemorienterat fokus där revisorerna kontrollerar hur väl reglerna efterlevs. Tanken är att en sådan genomlysning ska vara underlag för ansvarsutkrävande. Någon ska kunna pekas ut som skyldig. Det andra anslaget är bredare och mer förutsättningslöst, syftar till att hitta lösningar på problem och främja en effektivare organisation och resursanvändning. Riksrevisionen har länge producerat rapporter med slagsida mot den första filosofin, medan riksdagen snarast efterfrågat material av det andra slaget.

2011 förbättrades förutsättningarna när riksdagen beslutade att rapporterna i stället för att hamna hos en styrelse skulle lämnas till berörda riksdags­utskott. De skulle dessutom återkomma inom fyra månader med besked om hur resultaten skulle hanteras. Det har sannolikt lett till att granskningarna blivit något mindre inriktade på att finna fel och peka finger.

Men så sent som i maj publicerades återigen ett alster med krystade anmärkningar, den gången på regeringens agerande i Arktiska rådet. Och som Bringselius skriver: ”När ett nytt pressmeddelande om en färdig granskning släpps, kan man vara tämligen säker på att Riksrevisionen framför kritik.”

Ett annat problem är att myndigheten leds av tre jämbördiga riksrevisorer som ska fatta många avgörande beslut tillsammans. Även om denna ledningsstruktur kan ses som ett slags kontrollstation gör det arbetet tungrott. Bringselius diskuterar om man kanske borde skilja riksrevisorerna åt och ge dem olika ansvarsområden med större egen beslutsrätt. Det är åtminstone värt att överväga.

Riksrevisionen ger stora mängder värdefull information till folkvalda, statsråd, myndighetschefer och medborgare. Men denna viktiga institution har fortfarande en bit kvar till den självständighet som tjänar demokratin bäst. Verkligt oberoende kräver så pass mycket självförtroende att man vågar vara förutsättningslös i stället för att med hård kritik poängtera det egna existensberättigandet.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.