Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Liten har svårt att leda

En i mängden på mötet.
En i mängden på mötet. Foto: Christophe Ena

Att enskilda länder kan spela en central roll i internationella förhandlingar är obestridligt. Även liten kan leda. Men hur ska Sverige accelerera klimatarbetet? Var är den sluga strategin för att påverka andra?

Inom kort åker kungen och drottningen och sju svenska ministrar till klimatmötet i Paris, där finalomgången hålls i det långa förhandlingslopp som ska ge ett nytt globalt avtal om utsläppsminskningar.

Grunden för avtalet är nationella åtaganden. 150 länder, inklusive de stora utsläppsjättarna, har lämnat in siffror. Detta grupparbete ser ganska lovande ut. Insatserna behöver dock både skyndas på och trappas upp. För att tvågradersmålet ska vara inom räckhåll kommer det att krävas mer från världens regeringar.

Sedan 1970-talet har Sveriges inhemska klimatutsläpp nästan halverats. Vårt årliga bidrag till det globala problemet räknas i någon enstaka promille. Minskningen fortsätter, om än i ganska maklig takt. Klimatambitionerna hör till EU:s högsta.

Det är genom att vara ett inspirerande föregångsland som vi kan åstadkomma mer, lyder gällande doktrin på klimatområdet. Både Alliansens och den rödgröna regeringens strategi har byggt på idén om att vara ett gott exempel. I Stefan Löfvens regeringsförklaringar har det hetat att Sverige ska visa ”ledarskap i klimatomställningen”.

Historien tycks visa att det kan gå. Sveriges främsta bedrift på miljödiplomatins område är Helsingforsavtalet, som slöts för nästan 40 år sedan. Då drev de nordiska länderna igenom åtgärder mot försurande luftföroreningar. Sverige bidrog bland annat med ett gediget vetenskapligt underlag. Tillsammans med Norge bedrevs framgångsrikt internationellt fotarbete.

Ett senare exempel är lilla Nederländerna, som tack vare bland annat höga nationella klimatambitioner anses ha bidragit till Kyotoprotokollets tillblivelse. Att ”gå före” kan ge viss effekt.

Även den förra miljöministern Lena Ek (C) gjorde en del insatser i FN-förhandlingarna. På senare år har Sverige, också utanför FN-systemet, tagit allehanda klimatinitiativ med olika länder. Bland annat ett för att minska utsläppen av sot och andra föroreningar.

Åsa Romson (MP) har alltså ärvt en förhållandevis hög profil på området. Nu satsar regeringen stort på klimatbistånd. Sedan tidigare har Sverige en plats i styrelsen för FN:s gröna fond.

Vad leder allt detta till? På lördagens DN Debatt avfärdade Moderaternas EU-parlamentariker Christofer Fjellner idén om att andra ser upp till oss. Det tycks ligga något i kritiken.

Att EU inte håller i taktpinnen i klimatförhandlingarna visade sig inte minst under toppmötet i Köpenhamn 2009. Det blev ett fiasko, och en extra nesa för EU. Då satte USA och Kina dagordningen. Inför Paris har balansen inte förskjutits mot Europa. Tvärtom. I ännu högre grad är det nu andra som styr.

Idén om Föregångslandet går inte att tillämpa dogmatiskt. Förr eller senare kostar den mer än den smakar, och riskerar då att bli mer avskräckande än inspirerande.

USA och Kina går i armkrok. EU-kommissionen har hotat med att lämna förhandlingarna om innehållet i avtalet inte blir tillräckligt skarpt, men få lyssnar på kraven om rättsligt bindande utsläppsminskningar. Sverige, som förhandlar under EU-paraplyet, har inte heller utövat något avgörande ledarskap.

Klimatpolitiken ”i Sverige och EU har under lång tid handlat allt för mycket om att framstå som bäst i klassen”, menar Fjellner. I vissa avseenden kan vägval som gjorts på vår kontinent rentav vara avskräckande.

Det är till exempel osannolikt att Kina eller Indien kommer att kopiera Tysklands dyra Energiewende. Det talas inte heller i USA om att ta efter Sveriges snåriga och motsägelsefulla energiskattesystem. Supermiljöbilspremien och andra uppfinningar torde ha begränsad exportpotential.

Christofer Fjellner efterlyser kostnadseffektivitet, och en politik som tydligare parar tillväxt med utsläppsminskningar. Men på det hela har Sverige åstadkommit just det. En studie av nationalekonomerna Lennart Flood och Chiya Manuchery visade dessutom nyligen att den gröna skatteväxlingen skulle kunna tas vidare, utan att ekonomin lider skada. Höjda miljöskatter och sänkt skatt på arbete skulle vara bra.

Idén om Föregångslandet går inte att tillämpa dogmatiskt. Förr eller senare kostar den mer än den smakar, och riskerar då att bli mer avskräckande än inspirerande. Klimatpolitik handlar inte om självspäkelse utan om att faktiskt bidra till globala utsläppsminskningar.

Läs mer.Ledare

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.