Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Löfven är arg och ännu argare kommer han att bli

Foto: Stina Eidem

Stefan Löfven nådde vägs ände. Eller rättare sagt: han nådde sin vägs ände och annonserade därför i onsdags kväll att det blir nyval i mars. En kort stund senare meddelade alliansledarna att de ”välkomnar” möjligheten att återigen få möta väljarna i val.

Men det finns inget att välkomna i onsdagens besked.

De parlamentariska styrkeförhållandena kommer sannolikt inte att förändras nämnvärt av ett nytt val. Kanske växer SD och kanske blir ­alliansen något större än de rödgröna partierna tillsammans. Eller så halkar KD ur riksdagen och lämnar efter sig en försvagad allians. Oavsett detta kommer svårigheten att regera Sverige att bestå och förvärras när oförsonligheten mellan blocken nu fördjupas.

Löfven leder Socialdemokraterna till val med en knuten näve och hårdare fastsurrad vid Miljöpartiet än någonsin. Den budget som fälldes i veckan ska tydligen ligga till grund för partiernas valkampanjer.

De rödgröna partierna kommer att frusta i raseri över att de borgerliga vägrade ta ansvar, avvisade den utsträckta handen och slutligen fällde regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna. Det kommer inte att vara någon ände på försöken att smeta ner alliansen med SD.

De borgerliga partierna kommer att med odräglig självbelåtenhet ta varenda chans att påminna om höstens kaos och Löfvens tillkortakommanden som förhandlingsproffs.

Sverigedemokraterna kommer att hävda att valet är en folkomröstning om invandringspolitiken. Och inget tyder på att någon av de andra parti­ledarna besitter förmågan att frikoppla de viktiga frågorna kring migration och integration från den befogade aversionen mot SD.

Kort sagt, det kommer att bli outhärdligt och föga konstruktivt.

Det hade inte behövt bli så här. Stefan Löfven borde givetvis ha avgått som statsminister när hans förhandlingstaktik strandade och budgeten föll. Han kunde ha tvått sina händer och överlåtit det parlamentariska predikamentet åt talmannen. Löfvens ansvar för landet är trots allt inte oändligt.

Talmannen skulle ha gjort nya sonderingar och frågan hade gått till Anna Kinberg Batra (M). En del uppgifter tyder på att hon hade varit beredd att bilda regering, inte minst eftersom det är alliansens ekonomiska politik som gäller nästa år. Det hade inte varit omöjligt att regera, i alla fall i ett år. Ett år under vilket samtalsklimatet i riksdagen kanske kunde ha förbättrats en aning. Ett år av riktiga förhandlingar med Miljöpartiet och Socialdemokraterna.

Eller så hade Kinberg Batra och alliansen gjort bedömningen att de faktiskt inte kunde ta regerings­ ansvar under rådande förhållanden. Att tvingas erkänna det hade varit ett dopp i ödmjukhetens damm, något alliansledarna är i stort behov av. Om frågan sedan återigen ställts till Löfven hade han först hängt av sig Miljöpartiet: ”Tyvärr, vi försökte, det gick inte.” Därefter hade han sagt upp avtalet med Vänsterpartiet: investeringen i Jonas Sjöstedt gav inte tillräcklig utdelning.

Under ett år hade Löfven fått uthärda att administrera alliansens budget, samtidigt som han på allvar förhandlade med partier till höger och vänster. Att SD onekligen hade sett MP:s avpollettering som en seger skulle han ha struntat i – det finns fler som anser att det gröna partiet, så som det ser ut i dag, utgör ett samarbetshinder.

Det kanske inte hade fungerat och nyval kunde till slut ändå ha blivit oundvikligt, men demokratiskt valda politikers uppgift är att förhålla sig till valresultatet. Alla alternativ bör prövas innan man vänder sig till väljarna och ber dem att rösta igen, helst annorlunda. Alla alternativ har inte prövats. Därför är risken överhängande att nyval bara befäster den destruktiva låsningen i svensk politik.

Löfven är arg, begripligt nog, arg på SD och arg på alliansen. Den som är arg fattar sällan kloka beslut. SD har genom sitt beteende skapat stor oreda, men det är Löfven som låter oredan skena iväg till kollaps. Han har själv inget att vinna på det, när han nu drar i gång valrörelsen som vingklippt, förnedrad och förbannad. Alliansen å sin sida behövde aldrig ens visa hur de skulle ha hanterat situationen och hoppar på valrörelsen med allt det förakt som den distanserade betraktaren kan unna sig.

Räkna med att Stefan Löfven kommer att bli ännu argare vad det lider.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.