Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Loss från stagnationsfällan

Foto: Magnus Bard

Hur ska det gå med Socialdemokraternas jobbmål? Finansminister Magdalena Andersson skruvade på sig när en reporter ställde frågan på en presskonferens i veckan.

Dagordningen på arbetsmarknadsdepartementet ligger blank. Inga propositioner har skrivits in i kalendern. Och den berömda ladan på finansdepartementet gapar förstås tom.

Magdalena Anderssons huvudsakliga ärende var att vrida ner tillväxtprognoserna, inte minst eftersom ljusglimtarna i konjunkturen har skymts av höstens bakslag i euroländerna.

Bland finansministerns många dystra presentationsbilder fanns dock ett nytt, illavarslande diagram. Det visade hur produktiviteten i den egna ekonomin har sett ut de senaste åren.

Tillväxten i stort har hittills visserligen varit skaplig. Både befolkningen och ekonomin har blivit större. Däremot är produktiviteten, den egentliga effektiviteten, densamma som när finanskrisen slog till för snart sju år sedan. Kurvan är slående medioker.

En ihållande internationell kris har naturligtvis ett finger med i spelet. Men jämfört med 1990-talets stora smäll ter sig kraften annorlunda. Då märktes inte samma stockning i produktiviteten. Svaga företag slogs ut, starka tog över och marken jämnades för återhämtning. Åldrad industri gav vika för ny högteknologi. En lång period av stark export och tillväxt följde.

USA verkar nu göra en långsam comeback ungefär enligt den modellen. Däremot inte Sverige. Anpassningen här liknar än så länge mer ett nollsummespel, på gott och ont.

Vad som har hänt är att jobb har skapats trots krisen, men alla har inte varit mer kvalificerade än de gamla. Det måste de inte heller vara.

Men i längden kan inte ekonomin röra sig i sidled. Det är så grunden för löneökningar vittrar. Företagens kostnader riskerar att rubbas och möjligheterna att anställa beskärs. I siffrorna ses fröet till stagnation.

Till stiltjen i Euroland är det alltså inte riktigt lika långt som man ibland kan tro.

Europeiska centralbanken, ECB, utlyste på torsdagen stora stimulansåtgärder i förhoppning om att vända den usla konjunkturen och de vikande inflationssiffrorna.

Paketet består av så kallade kvantitativa lättnader, eller QE, och knepet är att trycka nya centralbankspengar som sedan används för att köpa statspapper. Räntorna pressas, och en viktig effekt är att valutan tappar i värde. Så ska euroinflationen ta fart och länderna undvika att hamna i nolltillväxtens käftar.

Men åtgärderna är kriminellt senkomna och beslutet tas långt efter både Storbritannien och USA. OECD konstaterade dagen innan i en rapport att det förlorade decenniet redan är ett faktum. Först om två år väntas euroländerna vara tillbaka på samma punkt som 2007. Stora skillnader ryms inom valutasamarbetet. Tysklands ekonomi är inte Greklands. Poängen är ändå beklämmande.

OECD understryker också att ECB:s sedelpress inte kommer att räcka för att lyfta Europas ekonomier. Den penningpolitiska stimulansen är nödvändig, men effekten avklingande och för att häva sig ur stagnationsfällan krävs andra medel.

Ekonomerna ordinerar en dos direktverkande strukturreformer, alltså politik som alstrar nya investeringar och handel. Och som genererar högre produktivitet och pressar ner arbetslösheten. Förutom långsiktig tillväxt ger rätt reformer direkt en större efterfrågan. Den behöver i sin tur förstärkas med ny statlig infrastruktur, skriver OECD.

Receptet är varken nytt eller hemligt. Men i utförandet krävs fingerfärdighet. Utlovad strukturpolitik dröjer i Frankrike och Italien. Och med statsskulder på hisnande nivåer innebär det både ett ekonomiskt vågspel och ett politiskt dilemma att försöka satsa sig ur den dåliga ekonomin.

Magdalena Andersson har det bättre förspänt. Hennes företrädare på posten Anders Borg banade väg för högre sysselsättning. Vad än finansministern säger är statskassan inte i grekiskt skick. Företagen och hushållen är vid gott mod.

Akilleshälen är den långsiktiga tillväxten. Utan politik för ekonomisk utveckling och välståndsökningar som kan komma alla till del har Sverige att se fram emot en grå epok. Glöm jobbmålet. Satsa i stället på tillväxtmålet.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.