Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Mer än majoritetsvälde

Den brittiska demokratins högborg.
Den brittiska demokratins högborg. Foto: AP

DN 29/6 2016. Det är problematiskt att kombinera folkomröstningar med den representativa demokratin. Det är ofta svårt att tolka vad folk har röstat för samtidigt som det är svårt att avgöra hur de ska vägas i förhållande till väljarnas dom i parlamentsval. Och folkomröstningar är särskilt vanskliga i de konstitutionella frågor där de oftast används.

Demokrati betyder som bekant folkstyre. Och i ett land med ett sådant styrelseskick utgår därför all offentlig makt från folket. Men ett sådant system kan utformas på olika sätt och i de moderna, representativa demokratierna är folkomröstningar inte oproblematiska. Det har den brittiska om landets EU-medlemskap understrukit.

Folkomröstningar är inte vanskliga för att väljarna kan rösta fel. De är problematiska därför att det ofta är oklart vad folket röstar för. I Storbritannien röstade en majoritet för att landet ska lämna EU. Men Brexitsidan argumenterade med utgångspunkt i två olika visioner för ett utträde. Enligt en del företrädare borde Storbritannien lämna EU för att invandringen är för stor och banden till utlandet för starka. Enligt andra är britterna tvärtom mer internationalistiska än, och hålls tillbaka av, de andra medlemsländerna.

Dessa skilda uppfattningar ger två mycket olika vägar för Storbritannien efter ett utträde. Vilken av dessa en röst mot EU var en röst för är oklart, liksom hur de 48 procent som röstade för att stanna kvar i unionen ska vägas in i  valet mellan de två.

En bättre utformning hade kunnat ge ett tydligare utfall. I den svenska EU-omröstningen 1994 stod till exempel ett tydligt status quo-alternativ mot ett medlemskap som redan var färdigförhandlat.

Men även när valalternativen är tydliga är folkomröstningar diskutabla. I  representativa parlamentariska demokratier vilar legitimiteten på parlamentet och ytterst på allmänna val. I system med en direktvald president ligger den i en sammanvägning av den lagstiftande församlingen och presidenten samt de val som de utses i.

 

Ett demokratiskt styrelseskick förutsätter trots allt inte bara majoritetsstyre utan också skydd för minoriteter.

 

Hur en folkomröstnings legitimitet förhåller sig till dessa är oklart. I det brittiska fallet har ett överväldigande flertal av landets väljare röstat för parlamentsledamöter som är positiva till EU-medlemskapet samtidigt som en majoritet alltså röstade mot detsamma när de själva fick frågan i förra veckan.

Vad händer om Liberaldemokraterna, Labour och skotska SNP går till val, och vinner, med löftet att Storbritannien ska stanna kvar i EU? Vad väger tyngst, en folkomröstning eller två parlamentsval?

Att vända sig direkt till väljarna är särskilt problematiskt i just den typ av konstitutionella frågor där det oftast sker, eftersom dessa rör grundläggande rättigheter och suveränitet. Normalt krävs kvalificerade majoriteter eller upprepade beslut skilda av ett parlamentsval, för att förändra länders grundlagar.

Men i folkomröstningar gäller plötsligt principen 50 procent plus en röst. Att det är folket som direkt fattar beslutet, i stället för indirekt via ett parlament, är inte ett starkt skäl för att enkel majoritet ska räcka.

De hinder som läggs i vägen för grundlagsändringar motiveras inte av rädsla för att de politiker som väljarna delegerat styret till ska agera i strid med deras intressen. Skälen för viss tröghet är att det ska bli svårare för en majoritet att ta ifrån en minoritet grundläggande rättigheter eller att genomföra kuppartade förändringar.

Ett demokratiskt styrelseskick förutsätter trots allt inte bara majoritetsstyre utan också skydd för minoriteter.

Men den senaste veckans utveckling i  Storbritannien visar inte bara att det är vanskligt med folkomröstningar i våra representativa demokratier utan också att dessa kräver fungerande partier.

Politiska partier utgör nästan överallt i världen slagpåsar. De anses tröga och, i många länder med fog, korrupta. Men de utgör trots det en nödvändig länk mellan väljare och valda. Det är i partier målkonflikter sorteras ut, motstridiga intressen jämkas samman och genomförbara förslag formuleras.

Att Torypartiet är dysfunktionellt är knappast en nyhet. Det var just dess oförmåga att lösa en intern konflikt som var orsaken till att britterna tvingades till valurnorna för att rösta om EU. Samtidigt har Labour under det senaste året drabbats av vad som bäst kan beskrivas som ett fientligt övertagande sedan partiet välkomnat tusentals nya medlemmar, många med partibok hos sekteristiska konkurrenter.

Det var svårigheter att knyta an till traditionella väljargrupper som låg bakom beslutet att öppna upp partiet, och den utmaningen delar Labour med såväl Tories som partier i andra västländer.

I denna urholkning av partiernas förmåga att företräda breda väljargrupper gror fröet till den representativa demokratins verkliga kris.

DN Ledare.29 juni 2016

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.