Ledare: Naiv höger lockas av SD

Jimmie Åkesson säger att han inte är ”särskilt konspiratoriskt lagd”. Men han är övertygad om att det är journalister som styr vilka åsikter såväl kungen som Moderatledaren uttrycker.

Att kungen har talat varmt om människor som engagerat sig för att hjälpa flyktingar förklarar Åkesson med att ”han säger väl det som han någonstans känner att han förväntas säga, utifrån den mediala agendan och den allmänna politiska korrektheten”.

Att Anna Kinberg Batra (M) beskrivit Sverigedemokraterna som ett rasistiskt parti förklarar han med att ”jag har hört att hon i ’Agenda’ mer eller mindre tvingades att säga det”.

Att Sverigedemokraterna inte har någon integrationspolitik – ett faktum som partiet tidigare varit stolt över – förklarar nu SD-ledaren med att: ”Vi har ju inte i lika hög grad avkrävts svar på hur vi går vidare och hur vi håller ihop samhället. Det är ju lite ert fel också.”
Och med ”ert fel” syftar Åkesson alltså på journalister.

Kasta fram valfritt faktum eller citat som inte passar Åkessons världsbild och räkna med att det kommer att återvända med en av två förklaringar.

Antingen är det invandrarnas fel. Eller också, om det inte går att beskriva det så, måste det bero på ”pk-pressen”.

Det är en effektiv taktik. Men på sikt blir den tröttsam.

För den som gör sig beroende av Sverigedemokraterna är frågan när – inte om – partiet kommer att ställa ultimatum och hota att fälla regeringen.

Jimmie Åkesson leder ett parti som precis har avslöjats husera ”Egor Putilov”, en man som använt flera olika alias, som nästlat sig in både på redaktioner och i riksdagen och som tjänat flera miljoner på en suspekt fastighetsaffär med en nu dömd rysk affärsman. Historien gör att ”alla varningsklockor ringer” enligt Lars Nicander, utredningschef på Försvarshögskolan.

Detta är en säkerhetsfråga. Men vad är SD-ledarens svar? Att han inte är ”detaljinsatt” och att riksdagsgruppen får svara på frågorna.

Jimmie Åkesson är en man som säger sig vilja ta ett ansvar för Sverige som andra inte klarat av. I praktiken tar han inte ens ansvar för vad som sker i det egna partiet.

Det är detta parti som Moderaterna och Kristdemokraterna nu funderar på att samarbeta med.

Vi känner till SD:s historia. Och vi känner till den rasism som ryms från toppen av partiet ner till tangentbordsbotten. Det är två starka skäl att inte låta partiet vara med och forma en borgerlig regerings politik.

Men det verkar inte räcka för Ebba Busch Thor, och kanske inte heller för Anna Kinberg Batra. Den närliggande vinsten, att för lång tid kunna fälla de rödgröna, lockar för mycket.
Men den som tror att den strategiskt enkla vägen är att göra Jimmie Åkesson till en del av regeringsunderlag tänker fel. Naiviteten inom borgerligheten inför SD är stundtals uppseendeväckande.

Göteborgs-Postens politiska redaktör Alice Teodorescu presenterade nyligen sin syn på Sverigedemokraternas relation till alliansen (Agenda 18/9): "Prata med dem, ställ krav och se till att de förändras. Så har vi löst problemet."

Tänk om rasister och populister kunde stoppas så lätt.

Teodorescu resonerar vidare att eftersom så många av Sverigedemokraternas sympatisörer är besvikna alliansväljare finns heller inte skäl för Åkesson att fälla en alliansregering. Men det är precis tvärtom: Sverigedemokraterna är ett parti som lever och frodas av missnöje – och som kommer att behöva fortsätta hålla liv i ilskan hos sina väljare om opinionsframgången ska fortsätta.

Partiet har uttryckligen lovat att fälla alla budgetar som det inte tycker om. Det finns ingen anledning att inte ta det hotet på allvar. För den som gör sig beroende av Sverigedemokraterna är frågan när – inte om – partiet kommer att ställa ultimatum och hota att fälla regeringen. Det är som i den berömda fabeln om grodan och skorpionen. Den senare ska rida på grodans rygg över floden och lovar att inte sticka grodan. Han gör det ändå, så att båda drunknar. Varför? Det är ju skorpionens natur.

Vissa borgerliga debattörer och partier försonas steg för steg med tanken på att göra Jimmie Åkesson till partner. Den antirasistiska övertygelsen tycks tyvärr inte sitta djupare.
Låt oss hoppas att åtminstone de uppenbara strategiska riskerna kan få dem att tänka om.