Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Natt över Erdoganistan

Turkiets president Recep Tayyip Erdogan.
Turkiets president Recep Tayyip Erdogan. Foto: Lefteris Pitarakis/AP

DN 18/4 2017. Oppositionen kräver omräkning efter söndagens folkomröstning i Turkiet, men det lär den inte ha mycket för. President Recep Tayyip Erdogan har redan slagit fast att försök att ändra resultatet inte kommer att lyckas. Han tänker inte släppa den triumf han har strävat efter i åratal.

Turkiet är ett polariserat land. Drygt 51 procent sa ja till den nya författning som ger Erdogan närmast enväldig makt, men det innebär faktiskt att en stor minoritet sa nej. Bristen på tydligt mandat spelar tyvärr ingen roll. Presidentens demokratisyn har alltid varit att ”vinnaren tar allt”, och vem det blir tillåter han inga tvivel om.

2019 tänker han låta sig koras till statsöverhuvud enligt den nya grundlagen. Premiärministerposten avskaffas, presidenten tillsätter ministrarna, han kan styra med dekret, upplösa parlamentet och skriva budgeten. Dessutom fullbordas rättsväsendets underkuvande, genom att Erdogan personligen får utse de viktigaste domarna. Han har redan total kontroll över regeringspartiet AKP, efter att ha marginaliserat alla med tveksam lojalitet.

Undantagstillståndet har tjänat som ursäkt för en klappjakt på oppositionella, och kom väl till pass även under folkomröstningen.

I USA och Frankrike balanseras en stark presidentmakt av andra institutioner. I Turkiet finns inga kontrollinstanser. Erdogan bestämmer själv, och kan sitta kvar till åtminstone 2029.

Valrörelsen drevs efter samma premisser. Erdogan är förvisso populär i breda lager. Men folkomröstningen var motsatsen till demokratisk och rättvis.

Tv-kanalerna dränkte Turkiet i Erdoganpropaganda. De fria medierna är numera knappt en handfull. Oppositionens affischer revs ned, dess möten stoppades av myndigheter, moskéer utnyttjades i statens tjänst. I presidentens ögon är nejröstarna terrorister och förrädare, hur nu en nation med 49 procent så opålitliga element över huvud taget kan fungera.

Undantagstillståndet som infördes efter kuppförsöket i somras gäller fortfarande. Det har tjänat som ursäkt för en klappjakt på oppositionella, och kom väl till pass även under folkomröstningen. 40 000 människor har fängslats, däribland 5 000 medlemmar i det kurdiska partiet HDP och mängder av journalister. Över 130 000 statstjänstemän har fått sparken. Domare som dömer fel förlorar jobbet. Ett par hundra mediebolag har stängts eller konfiskerats, massor av andra företag också tagits över av staten. Rädslan råder i Turkiet.

Stabilitet i stället för svaga koalitioner har varit Erdogans argument för den nya författningen, men han har redan styrt landet i 15 år. I början genomfördes också förbättringar av kurdernas rättigheter och marknadsekonomiska reformer som lade grunden för ett ekonomiskt uppsving. Turkiet sågs som ett land där AKP:s milda islamism och demokrati kunde samexistera.

I det skedet var Erdogan och den islamiske predikanten Fethullah Gülen nära allierade. Tillsammans tryckte de tillbaka militärens starka inflytande. Gülenrörelsens sympatisörer inom rättsväsendet satte dit officerare på löpande band, ofta med påhittade bevis. Men när det slaget var vunnet blev gülenisterna ett hot. Efter att en korruptionsskandal avslöjades i Erdogans innersta krets kontrade han stenhårt. Redan då började massiva utrensningar inom domstolsväsende och polis.

Alla motståndare stämplas nu som terrorister, gülenister likaväl som kurdgerillan PKK. Efter ett tillfälligt valnederlag 2015 startade Erdogan om kriget i sydöstra Turkiet, och har sedan dess spelat högt på nationalistiska strängar. Engagemanget i Syrien handlar också i första hand om att hålla tillbaka kurdiska ambitioner.

Under valkampanjen har Erdogan svingat vilt mot ”nazistländerna” Tyskland och Nederländerna. Redan före folkomröstningen saknade förhandlingarna om EU-medlemskap förutsättningar för framgång. Så länge Erdogan styr måste ett sådant vara uteslutet.

De ekonomiska relationerna med EU är ändå fortsatt viktiga för Turkiet, särskilt i ett läge när landet går kräftgång. Tillväxten är klen, inflationen är hög, valutan har rasat. Det stora underskottet i bytesbalansen skapar sårbarhet, samtidigt som utländska investerare drar öronen åt sig.

Erdogan har lovat att sätta fart på ekonomin igen, bara han får fria händer. Sanningen är att han har tappat viljan till reformer, eftersom de hotar att späda ut hans makt. I stället är risken att korruptionen frodas och växer. Offentliga kontrakt går till regimvänliga företagare.

Turkiet ligger där det ligger, och EU och Nato måste leva med det. Det är en annan sak än att säga ja till sultanatet Erdoganistan.

DN Ledare. 18 april 2017

Läs fler artiklar. Till DN:s ledarsida

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.