Ledare: Nödvändigt andrum

Det var andemeningen i statsminister Stefan Löfvens anförande under tisdagens presskonferens i Rosenbad, där han tillsammans med Åsa Romson presenterade punkterna i ett åtgärdsbatteri för att ”skapa andrum i svensk flyktingmottagning”.

Regeringens förslag, som är tänkta att bli lag den 1 april nästa år, innebär en historisk reform av svenska asylvillkor. Lagstiftningen ska läggas på den miniminivå som EU-regler och internationella konventioner kräver, förklarade statsministern.

Permanenta uppehållstillstånd ska framöver bara ska ges till ett fåtal, bland annat införs ett jobbkrav. Dessutom stryks en hel kategori i det svenska systemet för asyl. Ingen kommer längre att få uppehållstillstånd med hänsyn till det som i utlänningslagen har hetat ”särskilt” eller ”synnerligen ömmande omständigheter”.

Hittills i år har ungefär 1.300 sådana fall passerat genom Migrationsverkets maskineri. Ett ganska litet antal i sammanhanget.

Den planerade åtstramningen av anhöriginvandringen kommer att få mer långtgående följder. Den största gruppen flyktingar, så kallade alternativt skyddsbehövande, får enligt förslaget mycket begränsade möjligheter till familjeförening. Ribban höjs även för andra när regeringen skärper försörjningskraven.

Men att säga att läget fortfarande är skarpt i kommunerna och på Migrationsverket är en underdrift. Åtgärder har krävts.

Parallellt med skärpningarna av asylvillkoren är det tänkt att id-kontrollerna på tåg och bussar från Danmark ska utökas. Som DN berättade på tisdagen är målet med denna plan att åstadkomma samma tröskeleffekt som har uppnåtts på färjeterminalerna i Tyskland. Där släpps passagerare numera inte ombord utan legitimation.

Det nya id-kravet ska alltså innebära något annat än de kontroller som redan görs av polisen, bland annat ombord på Öresundstågen. Exakt vad berättade inte Stefan Löfven på tisdagens presskonferens. Något incheckningssystem finns ju inte på tågstationerna längs linjen från Köpenhamn och Malmö.

Men om någon form av id-kontroller införs kommer många flyktingar att stoppas – en stor andel reser utan papper. De kommer att bli kvar på den danska sidan av bron.

En konsekvens blir att trycket ökar på Lars Løkke Rasmussens regering. Det var också tisdagens viktigaste besked från regeringen.

Danmark har fortsatt att vinka flyktingarna vidare genom landet, även efter Stefan Löfvens beslut att införa tillfälliga gränskontroller. Löfven kunde kanske ha förväntat sig att hans kolleger i Köpenhamn skulle registrera och ta emot fler efter regeringens nödrop.

Men så har inte skett. I stället har danska förslag lagts fram för att sätta skräck i asylsökande på genomresa.

Behovet av någon form av konfrontation med Danmark och övriga EU har tilltagit. Sverige kan i längden inte vara det enda land, tillsammans med Tyskland, som ser flyktingkrisen som sitt mänskliga ansvar.

Visserligen har det skett en viss avmattning i antalet nya asylsökande i Sverige den senaste veckan. Lyckligtvis har endast ett fåtal tvingats sova under bar himmel. Men att säga att läget fortfarande är skarpt i kommunerna och på Migrationsverket är en underdrift. Åtgärder har krävts.

Det har alltid funnits goda skäl att ge permanenta uppehållstillstånd till flyktingar från Syrien. Vem vågar satsa på ett främmande språk och sin egen framtid, i ett land som när första tillfälle ges tänker sätta en på ett plan tillbaka?

Samma argument kan användas för anhöriginvandring. Hur ska en människa kunna slå rot utan sina nära?

Regeringens krisåtgärder, som i ett svep lägger hela asyllagstiftningen på en lägstanivå, är å ena sidan drastiska. De kommer att försvåra integrationen. Å andra sidan har alternativen blivit allt färre.

Det syntes både ett allvar och en lättnad i Stefan Löfvens uttryck på tisdagen. Ingen har dock anledning att pusta ut efter regeringens beslut. Hur Schengensamarbetet och EU ska klara krisen är fortfarande en öppen fråga. Mycket hänger på vilka reaktionerna blir i Köpenhamn.

Kanske skapas nu ett andrum i mottagningssystemet, men de kommande årens integration förblir regeringens stora utmaning. Stora reformer krävs på både arbetsmarknaden och bostadsmarknaden.