Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-18 18:19 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/huvudledare/noll-nar-inte-malet/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Noll når inte målet

Foto: Magnus bard

För 22 år sedan inträffade ”den svarta onsdagen”. Det var brinnande finanskris i Sverige och dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis höjde styrräntan till 500 procent för att försvara kronkursen.

Dennis förlorade slaget, kronan släpptes fri, men betraktad i backspegeln innebar denna dramatiska onsdag också en viktig vändning. Sverige fick senare prisstabilitet och upplevde en lång period av tillväxt. Reallönerna ökade för första gången på flera decennier. Erfarenheterna från krisen lade grunden för en ekonomi i balans.

Denna onsdagsmorgon sätts Riksbankens reporänta för första gången till noll procent, efter besked i går från chefen Stefan Ingves.

Också det behöver innebära en form av vändpunkt.

Genom att ha en högre styrränta än den som varit motiverad med hänsyn till inflationen har Riksbanken under en tid försökt bromsa bolåneracet. Denna räntepolitiska filosofi har mött hård kritik.

Stefan Ingves uppgift är att hålla inflationen jämn kring tvåprocentsmålet, inte att parera en skev utveckling på bostadsmarknaden. Därtill är reporäntan fel instrument. Effekten på skulderna är försumbar, medan arbetslösheten blir högre och tillväxten lägre.

Stefan Ingves elakaste kritiker, ekonomipristagaren Paul Krugman, har gett politiken namnet ”sadomonetarism”.

Riksbankens direktion har långsamt svängt i sin syn på inflationen och räntevapnet. I december i fjol inleddes en reträtt från målsättningen att hålla skuldutvecklingen i schack, och sedan dess har reporäntan sänkts i flera steg.

Beskedet att den nu sjunker till exakt noll procent överraskade. Med tanke på de oväntade inflationssiffrorna – den senaste mätningen visade en sjunkande prisnivå – var det samtidigt nödvändigt.

Till sist hamnar alltså skuldberget i skuggan av inflationsmålet. Det olyckliga är att lånen ändå inte försvinner ur sikte för riksbankschefen Stefan Ingves.

På gårdagens pressträff betonade han att Riksbanken inte har slutat att se räntepolitiken som en balansakt: Å ena sidan måste den rekordlåga inflationen pressas upp, å andra sidan behöver någon hålla emot när svenskarnas lån växer. Just nu råkar det förra väga tyngre.

Att betona osäkerheten kan visa sig oklokt. Den stora faran när inflationen svävar kring nollpunkten är att tilltron till Riksbankens styrförmåga undergrävs. Förtroendet för Ingves är redan kantstött. Alltför många prognoser har slagit fel.

Trovärdigheten är Riksbankens viktigaste tillgång; i samma stund som räntepolitiken ses som ineffektiv blir den just det. Stefan Ingves borde därför ge tydligare signaler om att inflationsmålet måste nås.

Att penningpolitiken i och med gårdagens beslut har nått ett golv spär på osäkerheten. Riksbanken kan höja reporäntan hur många hundra procent som helst. Att sänka den särskilt många snäpp under noll låter sig däremot inte göras.

Man kan dra något i ett snöre, men inte knuffa det åt andra hållet med snörets hjälp, brukar det heta när ekonomer ska beskriva denna obalans i centralbankernas verktygslåda.

Amerikanska Fed och brittiska Bank of England har försökt runda problemet och sätta fart på sedelpressarna framför allt genom ett slags stödköp av obligationer. En annan åtgärd som prövats av den schweiziska centralbanken är att införa ett tak för växelkursen.

Allt Riksbanken säger är att den vet hur man gör. ”Vi kan hantverket”, sa Ingves i går. Men i sin nya rapport antyder banken att de okonventionella verktygen är olämpliga. Någon plan B, om nollräntan som många tror visar sig vara en otillräcklig åtgärd, vill man inte tala om.

Svensk ekonomi har hamnat i ett exceptionellt läge. Tillväxten är relativt god och arbetslösheten fortsätter att sjunka, samtidigt som inflationstrycket är egendomligt lågt.

Ifall konjunkturen blir sämre än prognoserna säger riskerar dock ekonomin att fastna i en återvändsgränd. En normal inflation närmare tvåprocentsmålet är helt nödvändig för att undvika farorna.

Riksbankens jobb är att åstadkomma det.

Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.