Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Osolidarisk om solidaritet

Foto: Stina Eidem

Arbetarrörelsens klassiska paroll: ”Gör din plikt, kräv din rätt” förefaller numera död och begraven. Åtminstone halva delen. När Stefan Löfven 1 maj-talade ägnades en stor del av framförandet åt just medborgarnas rättigheter. Pliktavsnittet var det sämre beställt med.

Solidaritet var ett återkommande begrepp. ”När du är som svagast, ska samhället vara som starkast”, sa ­Löfven och rev ned applåder. Och visst har han rätt. Men solidaritet går rimligtvis i ­omvänd riktning också. Samhället kan aldrig bli starkt om inte de individer som har förmågan är med och bygger upp det. Men på den rättighetsflank som Stefan Löfven surrar sig fast handlar mindre om skyldigheten att bidra när man kan och mer om rätten till bidrag när man behöver. Det märks i såväl formuleringar som politiska förslag om arbetslösheten.

”Alla som kan och vill arbeta ska arbeta”, sa exempelvis Löfven, och markerade därmed en syn på arbete som enbart en rättighet och inte också en skyldighet. Men för att bygga ett samhälle där de som inte kan arbeta ändå ska kunna tillförsäkras drägliga levnadsförhållanden krävs att de som kan arbeta också gör det. När blev det Socialdemokratisk politik att bortse från denna del av det solidariska samhällskontraktet?

Bland Socialdemokraternas strategier mot arbetslöshet finns utbildning med som en punkt. Precis som den tidigare S-ledaren Göran Persson, talade Stefan Löfven om ett kunskapslyft. 90-dagars­garantin för ungdomar nämndes förstås också. Liksom en satsning på vuxenutbildning, yrkeshögskola och högskola.

Löfven anklagade alliansen för att släppa för få över tröskeln till högskolevärlden. Men han sa ingenting om till vilka utbildningar antagningskraven är för höga och borde sänkas, vilket är en given följd av att platserna byggs ut. I en del har dock Löfven rätt. Det finns vissa utbildningar som är underdimensionerade i förhållande till landets behov. Det kanske tydligaste exemplet är läkarlinjen, där Sverige i praktiken låtit andra EU-länder bära utbildnings­notan för blivande svenska doktorer. Här skulle fler utbildningsplatser behövas. Men det är dessvärre knappast de unga som i dag inte hittar något jobb alls som står i första ledet för dem.

Ett omvänt problem uppstår inom de utbildningsområden där söktrycket är jämförelsevis lågt. Lärarutbildningen brukar användas som ett exempel på hur ett yrkes status sänks av att det är alldeles för lätt att komma in. Lösningen är inte att strypa utbildningsplatserna så att det i stället blir för få som utbildar sig. Men det visar hur komplex frågan är. Förutom det samhälleliga ansvar för att bereda unga platser på högskolan, som Löfven talar om, finns också ett ansvar att inte ”lura” individer att utbilda sig till arbetslöshet, vilket Löfven inte talar om.

Vinster i välfärden är ett politiskt minfält på den rödgröna planhalvan och därför ytterligare ett område där Löfven nogsamt undviker att tala ur skägget. Han sade sig vilja ”sätta stopp för vinstjakten” inom välfärden, men avstod – klokt nog ur ett valstrategiskt perspektiv – från att säga hur. Vänsterpartiet har med ett massivt opinionsstöd i rygget valt att göra just vinster i välfärden till sin huvudfråga. Socialdemokraterna vill inte förlora de många väljare som upprörs över de emellanåt stötande vinstuttagen. Men inte heller vill partiet stöta bort de många väljare som har sina barn på privata förskolor eller går till en privat driven vårdcentral – och som liksom Miljöpartiet är positiva till att det finns privata alternativ.

Nivån i a-kassan är ytterligare en delikat fråga inom arbetarrörelsen. I stället för att lova för mycket valde S-ledaren att inte ens nämna den. Samma strategi tillämpades på sjukförsäkringsområdet. Löfven nöjde sig med att säga att kvinnor drabbas av utförsäkringarna, utan att berätta vad en S-ledd regering ämnade göra åt det.

På nyhetsfronten bidrog Löfven med ett löfte om tre miljarder till SBAB för att ”tillhandahålla kapital för nybyggnation”. Bakgrunden är det obestridliga faktum att det byggs för få bostäder. Och att det hamras särskilt lite på hyresrätter.

Men vad den massiva omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter under senare tid lärt oss är att det inte bara är nybyggnationen som är problemet, utan förutsättningarna för ägandet. Att så många fastighetsägare sålt sina hus till de boende är inte för att de varit för dyra att bygga, utan för att de genom hyresregleringen inte är lönsamma att äga. Det är inslaget av planekonomi – inte marknadsekonomi – som förklarar att vi har för få hyresrätter i Sverige. Och då kan inte lösningen vara mer av statlig inblandning.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.