Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Putin är värd sanktionerna

Den brända jordens taktik.
Den brända jordens taktik. Foto: Abd Doumany/AFP

DN 5/10 2016. USA har avbrutit samtalen med Ryssland om Syrien, och det enda konstiga är att det inte skedde tidigare. Eftersom president Vladimir Putin inte är intresserad av fred, utan av att till varje pris rädda diktatorn Bashar al-Assads makt, hade förhandlingarna ingen mening.

Ett fransk-spanskt förslag i FN:s säkerhetsråd om flygförbud över Aleppo saknar likaså förutsättningar, eftersom Ryssland har veto och vägrar sluta bomba.

Putins svar till USA blev att dra sig ur ett nedrustningsavtal om att göra sig av med plutonium som kan användas i kärnvapen. Markeringen har mer symbolisk än militär betydelse.

Det som pågår i Aleppo är dock rena barbariet. En långt ifrån fullständig vapenvila kollapsade i samband med att ryssar eller syrier bombade en FN-konvoj. al-Assad har systematiskt använt belägringar för att svälta ut befolkningen, och löftet att släppa fram bistånd till den rebellkontrollerade delen av Aleppo var uppenbarligen en bluff.

De senaste dagarna har flera hundra flygattacker genomförts. Bunkerbomber, brandbomber, klusterbomber, oljefatsbomber, allt kumpanerna al-Assad och Putin hittar i sina depåer. Sjukhus och skolor, vatten- och elförsörjning, inget skonas, för vitsen är att göra livet på marken outhärdligt. Skriande brist råder på mat och mediciner för de över en kvarts miljon civila som finns i östra Aleppo.

 

Sanktionerna föranleddes av övergreppet på Ukraina. Därvidlag har ingenting förändrats. Dessutom går det inte att bara bortse från de ryska krigsförbrytelserna i Syrien.

 

 

Syrien och Ryssland söker en militär lösning, och skyr inga medel. Kanske är målet att erövra hela staden innan USA byter president. Om bara grus återstår, spelar ingen roll så länge regimens motståndare utraderas.

Putin är inte främmande för massdödande av civila för att uppnå militära mål. Det var så han kuvade Tjetjenien för drygt 15 år sedan. Men framför allt tänker han inte överge al-Assad, oavsett om regimen följer direktiv eller inte. Det ryska inflytandet i Mellanöstern bygger på den syriska diktaturens fortbestånd. Och den klarar sig inte utan Ryssland, Iran och diverse utländska shiitiska miliser.

Tydligt är att Ryssland aldrig hade tänkt hålla löftena i eldupphöravtalet. Jämförelser går att göra med illusionsnumren i Ukraina.

Putin ljög skamlöst om det militära övertagandet av Krim 2014, som kröntes med den olagliga annekteringen. Därefter startade han ett ”separatistuppror” i östra Ukraina, försåg det med tunga vapen och skickade lagom många tusen ryska soldater. Han har alltid förnekat all inblandning trots överväldigande bevis. Nästan 10 000 människor har dött i kriget. Ryssland visar inga intentioner att få Minsköverenskommelsen om ett slut på konflikten att fungera.

Förra veckan kom den nederländska utredningen om det malaysiska passagerarplan som sköts ned över separatiststyrt territorium. Där fastslås att luftvärnsmissilen fördes in från Ryssland, och att utrustningen sedan gick i retur. Inga amatörer kan hantera den. Oklart är bara hur mycket hjälp rysk militär bistod med vid avfyrandet.

I Ukraina bröt Putin mot den europeiska ordning som gällt sedan andra världskriget, att gränser inte ändras med våld. Stölden av Krim ledde till att USA och EU införde ekonomiska sanktioner, som skärptes ordentligt efter nedskjutningen av planet. Det viktiga inslaget är inte att ett antal personer är portade från väst, utan att Ryssland i princip är avstängt från västerländska kapitalmarknader. Sanktionerna har bidragit till den djupa ekonomiska kris som utlöstes av oljeprisets ras.

EU:s sanktioner ska förnyas varje halvår, och ett antal länder från Italien till Ungern vill mildra eller skrota. Nicolas Sarkozy, som ska försöka återta posten som Frankrikes president till våren, vill slopa dem. Det handlar om affärer med Ryssland, men också om att rycka på axlarna och muttra att Putin ändå inte tänker släppa Krim.

Men sanktionerna föranleddes av övergreppet på Ukraina. Därvidlag har ingenting förändrats som skulle motivera ett upphävande.

Dessutom går det inte att bara bortse från de ryska krigsförbrytelserna i Syrien. Även européer som velar och vacklar borde se vad som händer. Slutsatsen måste bli att Putins Ryssland inte är en möjlig partner. Det är en sabotör som måste hanteras och talas med, men aldrig belönas med eftergifter. Om något är de fruktansvärda illdåden i Syrien skäl nog för USA och EU att utöka sanktionerna.

Ingen bör inbilla sig att det går att blidka Putin genom att be snällt. I Ukraina är Ryssland problemet. Och i Syrien är Ryssland dessvärre inte heller en del av lösningen.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.