Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-06-27 11:40

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/huvudledare/putin-far-inte-vinna/

LEDARE

Ledare: Putin får inte vinna

Lviv flaggar för Petro Porosjenko.
Lviv flaggar för Petro Porosjenko. Foto: YURIY DYACHYSHYN

Att ukrainarna röstar fram en ny president samma dag som EU-valet sker är självfallet ingen slump. Vilken ställning landet ska ha i Europa har varit kärnfrågan i det senaste halvårets dramatiska omvälvningar.

Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

Det började med att president Viktor Janukovytj sa nej till det samarbetsavtal med EU som majoriteten av befolkningen stödde. Massprotesterna på Majdan i huvudstaden Kiev ledde så småningom till hans avsättning och flykt. Rysslands ledare Vladimir Putin svarade med den militära interventionen på Krim och det Kremlinspirerade separatistupproret i östra Ukraina. Striden om huruvida landet ska tillhöra EU:s demokratiska sfär eller Moskvas vasaller är inte avgjord.

Presidentvalet är avgörande för centralmaktens legitimitet i Kiev. Dessvärre kommer de proryska separatisternas sabotage att omöjliggöra en rättvis procedur i de östliga regionerna Donetsk och Luhansk, som rymmer 15 procent av Ukrainas befolkning.

På sistone har situationen verkat något lugnare, men inför valdagen har rebellerna åter trappat upp våldet. 16 ukrainska soldater dödades i torsdags vid ett överfall på en vägspärr, och antalet skärmytslingar har ökat. Vallokaler och funktionärer har attackerats, medborgare skrämts från att rösta.

Utan tvekan är många i öst djupt misstänksamma mot Kiev. Det finns ett utbrett stöd för mer självstyre och en del vill säkert ansluta sig till Ryssland. Men ambitionen hos Ukrainas provisoriska ledning är att hålla ett val som alla kan delta i. Separatisterna försöker på alla sätt hindra medborgarna från att uttrycka sin åsikt. Det är där, i synen på frihet och samhälle, den verkliga avgrunden finns.

Chokladkungen Petro Porosjenko, som gjort sig en förmögenhet i godisbranschen, är skyhög favorit i valet. Han var den ende av Ukrainas rika oligarker som öppet stödde kampen på Majdan, och var faktiskt också där. Å ena sidan är han proeuropé och stark förespråkare för avtalet med EU, å andra sidan har han i åratal gjort lukrativa affärer i Putins Ryssland. Porosjenko lovar att inte dalta med separatisterna, men också att decentralisera makten i landet.

Riktigt vad en president Porosjenko skulle innebära går dock inte att veta. Han har meriter som vindflöjel: utrikesminister under Julia Tymosjenko, en av ledarna för den orangefärgade revolutionen för tio år sedan, men senare ekonomiminister i Janukovytjs regering. Porosjenkos företagsintressen i både Ukraina och Ryssland kanske gör honom till en brygga mellan länderna, men frågan är om han klarar att driva verkliga reformer i sitt eget.

Ukrainas historia efter Sovjetunionen är inte bara Europavänner mot Moskvavänliga, och korruptionen var inget som uppfanns av Janukovytj. Olika klickar inom eliten har turats om att bekämpa varandra för att själva kunna stjäla maximalt av landets resurser. Det kommer att krävas stora portioner mod, vilja och kompetens för att förändra det genomkorrupta systemet.

Oligarkerna har möjligen insett att de tjänar på att undvika Kremls brottargrepp, men inte säkert att hederlighet måste bli en styrande princip. Rinat Achmetov, Ukrainas rikaste man, har sent omsider tagit ställning mot separatisterna och till och med försökt bussa sina gruvarbetare på dem. Det är för den skull inte säkert att han är intresserad av att rucka på status quo. Detsamma gäller Porosjenko.

Ett val löser inte allt. Sedan Berlin­murens fall 1989 har Polens BNP fördubblats, Ukrainas gått minus. Just nu befinner sig ekonomin i akut kris. Det behövs både omedelbara åtgärder och långsiktiga reformer för utveckling och tillväxt. Samarbetet med EU är bara en av de nödvändiga pusselbitarna; ukrainarna måste göra grovjobbet själva.

Det förutsätter att Vladimir Putin inte fortsätter sitt krypskytte. Kanske är den ryske presidenten tills vidare nöjd med att ha beslagtagit Krim och markerat sin förmåga att ställa till kaos. Han vill sannolikt inte ha ett inbördeskrig in på knuten, men heller inget demokratiskt Ukraina som Rysslands egna medborgare kan ta intryck av.

Krisen är inte över, och förhållandet mellan västvärlden och Ryssland kan hur som helst inte bara återgå till det ”normala”. Putin har visat att han inte bara struntar i mänskliga rättigheter utan är redo att gå över lik i grannländerna.