Allemansrätten hör den svenska sommaren till. Det är den som gör spontana strandhugg, dopp i sjöar och bär från skogen möjliga. Men den leder också till konflikter eftersom det finns allt fler företag som bedriver sin verksamhet – från bärplockning till upplevelseturism – på andras mark med allemansrätten som grund.
I förra veckan påbörjade en av Naturvårdsverket tillsatt expertgrupp en utredning om allemansrätten. Dess uppgift är att identifiera konfliktområden och föreslå åtgärder. Det är bra.
Allemansrätten är onekligen värdefull. Det är en unik skandinavisk institution som ger många personer som annars inte skulle ha haft det tillgång till skog och mark, sjöar och stränder. Markägare får inte sätta upp hinder eller ta ut avgifter. Genom det bidrar den till såväl en rikare fritid som kunskap och intresse för natur och miljö. Den är dessutom, på ett principiellt plan, en sympatisk kompromiss mellan privat äganderätt och idén att naturen är annorlunda än andra – av människan tillverkade – ägodelar.
Det senaste decenniet har dock bruket av allemansrätten förändrats. Familjer som plockar blåbär har i hög grad ersatts av företag. Olika former av vinstdrivande naturturism har blivit ett alltmer etablerat fenomen. Det är orimligt att andra än markägaren ska kunna använda den allemansrätt som förbjuder denne att ta ut avgifter för nyttjande av sin mark för att själva slå mynt av densamma.
Lantbrukarnas riksförbund (LRF), som företräder många markägare, har därför krävt att allemansrätten ska begränsas så att den inte omfattar kommersiella intressen. Det är rimligt. Men det är viktigt att begränsningen blir tydlig eftersom en del av problemet är att allemansrätten just nu inte är det.
Allemansrätten har varit etablerad i mer än ett halvsekel och är sedan 1994 fäst i den svenska grundlagen. Den ger oss rätten att röra oss fritt i naturen under förutsättningen att vi visar hänsyn. Vad det innebär regleras sedan i andra lagar – framför allt i miljöbalken. I många fall är det dock oklart var gränserna går och vad som menas med hänsyn. Inte minst när det gäller kommersiell aktivitet på andras mark.
Begränsningar av allemansrätten måste vara tydliga så att de inte ger upphov till nya tveksamheter och oavsiktliga konsekvenser. Organisationen Svenskt Friluftsliv har uttryckt oro för att LRF:s förslag att undanta kommersiella intressen från allemansrätten skulle innebära att till exempel scoutföreningar, som ofta tar ut en avgift, skulle drabbas.
Det är naturligtvis inte rimligt. Man bör göra skillnad på avgift och vinst. Småskaliga, icke vinstdrivande organisationer, såsom scoutgrupper och ridföreningar, bör kunna ta ut en avgift och ändå omfattas av allemansrätten.
En begränsning för kommersiella intressen ska heller inte syfta till att få bort dessa. Avsikten är inte att blåbär ska förbli oplockade eller att upplevelseturisterna ska stanna hemma. Tydlighet är viktigt så att både markägare och näringsidkare vet vad som gäller.
Naturvårdsverkets utredning är välkommen. När vår relation till naturen förändras är det inte så konstigt att allemansrätten också gör det. Den är trots allt till för att värna individers, inte företags, tillträde till skog och mark.