Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Rolighetsminister Hägglund avgår

Tugga ur först, sa Göran Hägglund till Maud Olofsson. Det var våren 2006, Alliansen var på turné inför valrörelsen och frågan handlade om borgerlig kannibalism. Men med munnen full av vindruvor hade centerledaren svårt att förklara hur de fyra partierna till skillnad från förr inte skulle behöva knapra på varandras väljarkårer.

Repliken var typiskt hägglundsk, blixtsnabb och precis. Den nu avgående partiledaren för Kristdemokraterna var dock från början en motsägelsefull person.

Göran Hägglund var rätt okänd för allmänheten när han 2004 tog över efter den på gamla dagar så folklige Alf Svensson. Det visade sig vara en slagfärdig och modern prick som skulle styra de värdekonservativa själarna. Politiska reportrar såg ofta den muntra sidan, men det dröjde innan han vågade låta den märkas offentligt.

Själva partiet präglas också av motsägelser. Trots sina rötter är det mer allmänborgerligt än kristet. En gren av partiet inbillar sig att KD skulle tjäna på ljudligt motstånd mot fri abort och homosexuellas rättigheter. Den nischen räcker inte långt för att klara en svensk 4-procentsspärr, men inte heller nästa ordförande kan ignorera de medlemmar som tror det. När Hägglund antydde att vårdnadsbidraget inte var heligt tvingade traditionalisterna honom att backa.

Gåtan under hans elva år har varit vad KD ska vara i stället. Övriga Allianspartier har haft sina profiler: Moderaterna har ansvaret för ekonomin, Folkpartiet för skolfrågorna, Centern landsbygden att luta sig mot. Det kristdemokratiska varumärket är mer diffust.

På torsdagens presskonferens pekade Hägglund ut bildandet av Alliansen och fastighetsskattens avskaffande som sina bästa meriter. Båda har dubbla bottnar.

Maktskiftet 2006 var utan tvivel historiskt. En första förutsättning var den moderata omorienteringen mot mittfåran, men också att Hägglunds KD låg där. Som person var han en viktig orsak till att de fyra partiledarna, som de sa, ”trivdes ihop”. Hemma hos KD-ledaren i Bankeryd togs det avgörande steget i det kompromissmakeri som lade grunden till den framgångsrika valrörelsen. Men Kristdemokraterna har också tenderat att bli så identifierade med Alliansen att ingen ser särdragen.

Fastighetsskatten var godtycklig, svårförutsägbar och mäkta impopulär. Mot den bakgrunden var det smart av KD att kräva att den skrotades. Men det är ingen slump att nationalekonomer saknar fastighetsskatten, eller att Alliansens finansminister Anders Borg aldrig ville ta bort den, för i princip är den en sund bas för statens intäkter som aldrig flyttar.

KD:s kamp mot fastighetsskatten hade drag av populism, liksom löftet 2006 om sänkt bensinskatt. Senare var Hägglunds tal om verklighetens folk, ansatt av byråkrater och eliter som vill bestämma över dem, ett luddigare försök av samma slag som aldrig lyfte.

Som socialminister gjorde Hägglund en habil insats. Men samtidigt som få associerar honom med magplask finns det heller inget som har stannat i minnet. I sjukvården blev köerna kortare men där flyttar fokus snabbt till något annat problem. Under sina åtta år i regeringen hade KD-ledaren däremot ofta svårt att nå ut om andra politikområden.

Över huvud taget har KD famlat efter bärande teman. Alla kramar pensionärerna. Barnperspektivet, någon däremot? Civilkurage och medmänsklighet är fint, men inga röstmagneter. Den kursändring i integrationsfrågan som Hägglund har initierat på slutet är knappast revolutionerande.

Ordförandestriden mot Mats Odell 2012 gällde partiets inriktning, men bakgrunden var också de som vanligt svaga opinionssiffrorna. Utan borgerliga taktikröster hade KD inte klarat sig kvar i riksdagen, vare sig 2010 eller 2014. Hägglund, definitivt mer omtyckt än sitt parti, drog kanske hem några av dessa själv, men de flesta har avlagts för att frälsa Alliansen.

Nästa partiledare väljs vid ett extra riksting under våren. Någon given tronpretendent finns inte, och en ny kraftmätning mellan falangerna är inte utesluten. Oavsett namnet måste en efterträdare klara att hålla ihop partiet, precis som Hägglund trots Odellfejden.

KD lär tvingas fortsätta balansgången. Som lojalt borgerligt parti i mängden får det kämpa för sitt existensberättigande, som bråkmakare inom Alliansen riskeras livhanken. Kannibalerna står beredda.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.