Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

S och MP – en vek allians

Drar åt samma håll?
Drar åt samma håll? Foto: Foto: Pontus Lundahl/TT

Meningen är att ministrarna Gustav Fridolin (MP) och Mikael Damberg (S) ska småprata lite spontant och mysigt framför kamerorna. Men atmosfären känns lika avspänd som Ringhals 2, med en dialog ungefär som följer: ”Har du varit i Vittsjö?” ”Själv kommer jag från Bergshamra, vi har en pridefestival.” ”Vad bra.” ”Och vilket väder vi fått sen.” ”Joråsåatteeeh...”

Scenen kommer från rykande färska SVT-dokumentären ”104 dagar” som visades på måndagskvällen. Teamet har följt den politiska turbulensen 2014, från genomfört val till inställt nyval. Bland de politiker som intervjuas djupare finns, förutom de två nämnda, Erik Ullenhag (FP), Rossana Dinamarca (V) och Linus Bylund (SD).

Några avslöjanden kommer dokumentären inte med, inget nytt lyfts fram som inte redan ventilerats av kommentatorer, analytiker och statsvetare. Däremot är den talande om man lyssnar lite mellan raderna. Då säger också den korta scenen med Fridolin och Damberg mer än 10 presskonferenser.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet har inte funnit varandra. Det finns inte många beröringspunkter, inte mycket gemensamt i vare sig sakpolitik eller partikultur. Visst, de kan komma överens i vissa sakfrågor. Och de har – lite som cellkamrater i ett fängelse – nästan fyra år på sig att vänja sig vid varandra och klura ut hur de bäst ska kunna umgås utan alltför stor friktion.

Men början har, för att uttrycka sig diplomatiskt, inte varit optimal.

Ett listigt grepp i ”104 dagar” är intervjuerna med några av de två regerings- partiernas kärnväljare. I en valkrets i södra Stockholm kan Maria Bergström (MP) lyckligt konstatera att partiet fått 29 procent av väljarna. Hon är däremot bekymrad över planer på vägar och bostäder i ett område med känslig miljö: ”Vi vill bygga på Bromma flygplats”.

I Oxelösund sitter samtidigt Håkan ”Olga” Carlsson, socialdemokrat och industriarbetare. Han tycks vara aningen skeptisk mot miljöpartister i största allmänhet. Han gillar att köra bil och att äta kött, och om vi avvecklar kärnkraften utan bra alternativ ”kan vi lika gärna lägga ner gamla Svedala”.

Naturligtvis fanns det liknande motsättningar mellan medlemmar i Alliansregeringens olika partier. Men Alliansen var väl förberedd och kunde enas ändå, eventuella konflikter sköttes internt.

I ”104 dagar” räknas motsättningarna inom den nya regeringen upp en efter en. Energipolitiken. Förbifarten, där de inte ens var överens om vad de var överens om. Bromma flygplats. ”Jag upplever inte att vi säger olika saker i regeringen”, försöker Fridolin – se där en tänkbar valslogan 2018.

Dokumentärens mästerstycke är ändå att klippa in Göran Persson. Detta monument till före detta statsminister är på väg att bli ett veritabelt spöke för Stefan Löfven. Persson är inte nöjd. Det är för många miljöpartister i regeringen, för många statsråd, för konstig arbetsfördelning mellan departementen, för många eftergifter till de gröna, för svårt att regera...

”104 dagar” slutar med december-överenskommelsen. Det är långt ifrån säkert att turbulensen inom svensk politik gör det. ”Men hur stark är uppgörelsen?”, frågar dokumentärmakaren, den erfarne politiske journalisten Pontus Mattsson. ”Och hur pålitliga är motståndarna?”

Frågorna är högst relevanta. Det aktualiserades så sent som på måndagsmorgonen, då M-ledaren Anna Kinberg Batra intervjuades i radions ”P1-morgon”. Hon slingrade sig ordentligt kring frågan vad hon skulle göra om moderata riksdagsmän följde sitt samvete och röstade ner en vänsterbudget. Motstånd inom partiet saknas sannerligen inte.

Och om fyra år, med en eventuell ny Alliansregering, ska även de mer vänsterinriktade S-riksdagsmännen vara lojala och förmås att släppa igenom en budget som kanske ”sänker skatten för de rika”. Allt på grund av en fyra år gammal överenskommelse mellan politiker som kanske inte är kvar ens i maktens närhet. Fan tro’t, sa Relling.

Men trots reservationerna om en osäker framtid hade det kunnat sluta betydligt sämre. Något gott har definitivt kommit ut av de 104 dagarna.

Under hela krisen talades det mycket om risken för ökat politikerförakt och likgiltighet bland väljarna. Samtidigt kan det vara värt att tänka på att vi sällan talat så mycket politik som under dessa skälvande veckor. Krisen ledde till en intensiv, viktig debatt som slutade i en kompromiss av just den typ som varit så framgångsrik under den svenska parlamentariska historien.

På det sättet är ”104 dagar” mer solskenshistoria än skräckfilm.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.