Under söndagen stod Simon Lindberg, ledaren för Nordiska motståndsrörelsen, nedanför Gustav II Adolfs staty i Göteborg. Framför honom hade ett femtiotal nazister samlats i en ”testdemonstration”. Omgiven av svartklädda män med stora fanor, med den nazistiska symbolen tyrrunan, höll Lindberg sitt brandtal om nazismens ljusnande framtid. Han tystnade en stund, sade sedan med eftertryck: ”De kommer aldrig att kunna stoppa oss”.

Några dagar senare var det statsminister Stefan Löfven som talade med samma bestämdhet i rösten. ”Vi håller på att passera en anständighetens gräns”, sade han om den alltmer synliga nazismen. ”Jag tycker att vi på riktigt behöver fundera igenom hur vi både står upp för åsiktsfrihet och demonstrationsrätt och faktiskt försvarar den” (DN.se 21/9).

Som svar på NMR:s demonstration i helgen och den kommande i samband med bokmässan den 30 september bjuder nu statsministern in de övriga riksdagspartierna, med undantag för Sverigedemokraterna, till ett samtal om de antidemokratiska strömningarna i landet – och hur de ska hejdas.

Det är ett bra första steg. Om det är något som den senaste tidens nazistiska boom och efterföljande debatt har avslöjat så är det hur oförberedda vi är på att möta mörkret. Och våra politiker har också svajat.

”Helt obegripligt att de tillåts demonstrera även utan tillstånd. Nu räcker det", skrev till exempel Annie Lööf (C) på Twitter. Hon menar att polisen skulle ha ingripit mot NMR:s demonstration i helgen på grund av att de inte hade sökt tillstånd. Men en allmän sammankomst kräver inga tillstånd och i polisens ögon har demonstrationer, med eller utan tillstånd, i princip samma skyddsvärde. Den enda person som kan ha gjort sig skyldig till brott när en demonstration hålls utan tillstånd är arrangören.

Det här borde naturligtvis Annie Lööf veta. Och den syrliga motfrågan från Göteborgs polischef, Erik Nord, kan anses befogad; "Annie, vem ska kunna den svenska lagstiftningen om inte ni som stiftar den?".

Frågan om hur samhället ska hantera nazisterna på våra gator och torg har i huvudsak kommit att handla om just lagar och förbud. Antingen är det nazistiska organisationer som ska förbjudas eller så ska inskränkningar göras i grundlagen för att nazister inte ska kunna demonstrera alls. Men det vi egentligen borde lägga mer fokus på är polisen och de verktyg som den redan har till sitt förfogande.

Efter helgen kritiserades polisen för att den inte ingrep mot nazisterna trots att de brölande männen störde trafiken där de drog fram, skanderade saker som ”Vit revolution – utan pardon!”, och marscherade på led i uniformliknande kläder med fanor och sköldar prydda med nazistmärken. ”Varför agerar inte polisen?”, frågade Hédi Fried (DN 22/9) och många med henne.

Men avvägningen är inte så lätt som det kan låta. Polisen skulle visserligen kunna välja en strategi där de konfronterar nazisterna på plats, går på dem direkt när de upptäcker ett beteende som kan vara brottsligt. Men ett sådant offensivt agerande riskerar, precis som på läktarna vid högriskmatcher, att trigga än mer våld och bråk. I en situation där det inte finns tillräckligt med polisiär uppbackning är en sådan strategi därför inte alltid förenlig med allmänhetens bästa. Då kan det, precis som polisen bedömde läget i helgen, vara säkrare både för polisen på plats och allmänheten att undvika konfrontation och lägga resurserna på att säkerställa att demonstrationen flyter på så smidigt och friktionsfritt som möjligt, för att i efterhand utreda eventuella brott.

Utifrån en säkerhetsbedömning kan det alltså finnas fördelar med att inte konfrontera nazisterna i stunden, just för att de bedöms som farliga. Men det betyder inte nödvändigtvis att det är rätt strategi. Att markera mot nazister har ett viktigt symbolvärde eftersom det visar vilka värderingar vårt samhälle står för.

NMR som kallar sina demonstrationer för ”styrkemanifestationer” såg till exempel polisens konflikträdda beteende i helgen som en seger i sin kamp. Men även motdemonstranter upplevde det så. Och häri ligger faran: Nazisterna som ser sig som ostoppbara beter sig också som det. Samtidigt sjunker allmänhetens förtroende för polisen, vars uppdrag är att skydda dem.

Polisen kan välja en hårdare linje mot nazister som demonstrerar, utan att inskränka deras demokratiska rättigheter. Men då måste det också vara det som kommuniceras uppifrån. Det krävs tydliga prioriteringar och större resurser för att en mer offensiv strategi faktiskt ska bli genomförbar.