Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Segern tillhör folket

Egypten har vält en grym diktator över ända. Mycket återstår dock innan landet är en verklig demokrati. EU och USA måste med alla medel bistå med den hjälp egyptierna vill ha.

Klockan var sex på fredagskvällen när jublet till slut bröt loss. Miljoner människor i Kairo, Suez, Alexandria, ja i hela Egypten skrek ut sin glädje, och det ville aldrig ta slut. Diktatorn Hosni Mubarak hade äntligen gett upp och avgått. Hans 30 år vid makten var över.

Att Mubarak tvingas bort är en historisk seger för det egyptiska folket och en makalös uppvisning i vad miljoner människor kan åstadkomma tillsammans. I 18 dagar har ständigt växande massor intagit Befrielsetorget i Kairo för att protestera mot den korrupta diktatur som strypt all yttrandefrihet och lagt en tung våt filt över ekonomin.

De har trotsat tårgas, gummikulor och provokationer. Och de stannade på torget också efter att regimen förra veckan skickade in en drös beväpnade banditer för att döda och lemlästa.

I just det ögonblick som epoken Mubarak tog slut spelade det mindre roll att framtiden är så oviss. En diktaturs dödskamp rymmer alltid faror, från nedbrytande anarki till blodiga motangrepp från ett sårat rovdjur. Den gamla maktapparaten är inte sönderbruten bara för att dess ledare har störtats.

Torsdagen, med dess många motsägelsefulla rykten, slutade med att en trotsig Mubarak förklarade att han skulle stanna på sin post till valet i september. Så sent som på fredagsmorgonen uttalade militären sitt stöd för Mubaraks planer. Åtskilligt tyder på en splittring mellan militären och den politiska eliten, liksom inom armén. En dragkamp anas mellan vicepresidenten Suleiman och andra av Mubaraks hantlangare, både om vart färden går och vem som ska köra.

Regimen har undan för undan pressats till eftergifter. Men folket har erfarenhet av så många brutna löften att halvmesyrer inte dög. Till sist insåg tillräckligt starka krafter att inget spelade någon roll så länge inte Mubarak försvann, och att riskerna med att behålla honom övervägde.

Militären har nu en central roll. Den har hittills inte brukat våld mot demonstranterna, och kan behålla sin respekt om den inte försöker lura rörelsen. Än finns knappt en byggnadsställning för en egyptisk demokrati. Det är lätt att säga att militären borde lämna scenen, men det finns ännu inget att sätta i dess ställe. Partier har inte gått att skapa i ett land där det har varit förbjudet att samlas mer än tre personer i taget. Någon rättsstat existerar inte.

Demokrati kräver tid. Militärens stora bidrag till Egyptens framtid vore att garantera ramarna för den processen. Att, precis som Mubarak, hänvisa till en författning som är skriven för att bevara diktaturen är däremot att smita undan.
Det tre decennier gamla undantagstillståndet, som ger polisstaten rätt att fängsla och tortera efter gottfinnande, måste bort. En övergångsregim skulle också släppa all censur och låta tv rapportera fritt. Parlamentet som fuskades fram i decembervalet och bara innehåller Mubaraks jasägare bör upplösas. En ny konstitution måste skrivas, och regler tas fram som garanterar fria president- och parlamentsval.

Att hasta fram ett val är inte optimalt. Ett skäl är att islamisterna i Muslimska brödraskapet inte behöver ges ett försprång på grund av en redan existerande organisation, även om de hittills varit lågmälda.

USA och EU har försökt sig på en besvärlig balansgång. De stöttade länge Mubarak som en garant mot islamistisk extremism. Under revolten har man inte velat anklagas för att lägga sig i, men priset har blivit otydlighet. Demonstranterna på Befrielsetorget har också uttalat besvikelse över det ljumma stödet.

Nu gäller det för västvärlden att lägga manken till för att stödja en vidare demokratisk utveckling i Egypten. Men fredagens seger tillhör egyptierna själva.

För några veckor sedan skakade lilla Tunisien av sig sin diktator. Nu har egyptierna, 80 miljoner starka, gjort samma sak. Hoppet lever om att en demokratisk utveckling ska sprida sig till fler länder i arabvärlden, som så länge präglats av vanstyre och autokrati. På några ställen har det börjat. Jemen, Algeriet och Jordanien har också sett protester.

Islam har visat sig vara förenligt med demokrati i till exempel Turkiet och Indonesien. Det finns inget skäl att tro att det inte skulle fungera också i andra muslimska länder.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.