Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Skatten är kärnfrågan

Mörka moln över Oskarshamn.
Mörka moln över Oskarshamn. Foto: Björn Wanhatalo

DN 24/5 2016. Fyra av Sveriges tio kärnkraftsreaktorer är på väg att skrotas, övriga ligger i riskzonen och kan enligt ägarna också stängas år 2020. Vad skulle följderna bli av det?

Över 200 miljarder kronor landar den samhällsekonomiska notan på, enligt en ny kalkyl från Ingenjörsvetenskapsakademien som Dagens Industri rapporterade om på måndagen. Brist och avbrott i elnätet är en risk. Höga och snabbt växlande priser en annan. I kostnaderna räknas dessutom inte klimatpolitiken – kol- och gasberoende är ytterligare en potentiell olycka. Säkerhetspolitiken blir därmed också en aspekt.

Det sammanlagda priset för ett energipolitiskt fiasko skulle bli svindlande.

Kärnkraftsmotståndarna hörs protestera: skräckpropaganda. Det är ägarna, bland annat Vattenfall och Eon, som bara försöker slippa betala skatt. Men det som bekymrar är att bolagens hot om förtida avveckling har en viss trovärdighet.

Reaktorernas lönsamhet är så låg och osäker att bolagen kan komma att avstå från de investeringar som krävs för att de ska uppfylla myndigheternas nya säkerhetskrav. Vid årsskiftet 2020–2021 måste alla anläggningar ha oberoende härdkylning. Beslut att bygga om behöver fattas omgående.

Kärnfrågan gäller dock inte säkerhetskraven utan de ständigt växande bördorna av effektskatten.

Den gamla kärnkraftskatten slopades av Göran Perssons regering. I dess ställe kom en särskild pålaga på termisk effekt i kärnkraft. Pengarna rullar in även när reaktorerna inte är i bruk. Sedan effektskatten infördes har den dessutom höjts med åtskilliga hundra procent. Finansdepartementet räknar i år med att inkassera uppemot fem miljarder kronor.

Enligt regeringens kalkyl beskattas den i stort sett klimatneutrala atomenergin i dag hårdare än eldning av kol. Såväl den förrförra och förra som den nuvarande regeringen ligger bakom den absurda bruna skatteväxlingen.

När energiminister Ibrahim Baylan (S) bjöd in alliansen till energisamtal talades det om att skriva spelregler för åren efter 2025–2030. Detta seminariearbete skulle avslutas i år. Men nu brinner det alltså i knutarna för regeringen att rädda reaktorerna. Om partierna inte kommer till skott innan sommaren lär mötesborden snart få lysas upp med värmeljus.

Såväl den förrförra och förra som den nuvarande regeringen ligger bakom den absurda bruna skatteväxlingen.

Dagens Industri rapporterar om svårigheter att foga ihop partiernas olika viljor. Fattas bara. Miljöpartiets partiprogram föreskriver att alla reaktorer ska avvecklas utan fördröjning, och de gröna ministrarna avstår nog gärna från en motgång av de dimensioner som en räddningsaktion skulle innebära.

I opinionsmätningarna har MP närmat sig 4-procentspärren. För Vänsterns Jonas Sjöstedt skulle missnöjesrösterna komma utan större ansträngningar om de gröna svek.

Alla fyra borgerliga partier deltar i Baylans energisamtal. Liberalerna skulle aldrig kunna skriva under kärnkraftens dödsdom, Kristdemokraterna och Moderaterna vill inte heller stänga av elen. Centerpartiet försöker i sin tur undvika att riva upp sår efter alliansregeringens mödosamma energiuppgörelse.

Tidigare i våras gav energiminister Baylan och hans miljöpartistiska motpart Lise Nordin besked om en gemensam ståndpunkt: Vi låter kärnkraften vara, men siktar på en helt förnybar elförsörjning om 20 år. Officiellt slutdatum för reaktorerna skulle alltså vara 2036.

Det sades vara ett sätt att ansluta sig till alliansens gemensamma linje, men i praktiken är idén ett brott mot den borgerliga energiuppgörelsen. En bärande tanke i den var nämligen att inte sätta någon deadline för kärnkraften.

Ett drastiskt skifte på marknaden har förändrat förutsättningarna. Lägre priser på fossila bränslen pressar paradoxalt nog de klimatvänliga svenska elbolagen. Politikens misslyckande gäller dessutom inte bara kärnkraften.

Stora förluster tynger vindkraften, investeringarna minskar och många producenter går på knäna. Ur de gamla vattenkraftverken flödar elen fortfarande, men anläggningarna är i stort behov av renovering och ägarna tvekar att satsa. Allt detta talar för att det behövs långsiktig politik som samlar brett stöd.

Men de kvarvarande reaktorernas öde är ett brådskande ärende. Statsminister Stefan Löfven borde vara tydlig. Under överskådlig tid klarar sig inte Sverige utan kärnkraften.

DN Ledare.24 maj 2016

Läs fler ledare. Till DN:s ledarsida

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.