Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Stormig höst väntar

Haltar. Men åt samma håll.
Haltar. Men åt samma håll. Foto: PONTUS LUNDAHL / TT

Måndagens genom­gång i DN av hur en regeringsbildning ska gå till efter höstens val kan samman­fattas med ett ord: komplicerat.

Det beror inte främst på den om­talade förändringen av grundlagen som betyder att oppositionen inte längre måste kräva en misstroendeförklaring för att riksdagen ska ta ställning till om regeringen har tillräckligt stöd. Den innebär visserligen att partierna måste bekänna färg, vilket tydliggör en statsministers parlamentariska bas. Men både då och nu krävs en riksdagsmajoritet för en stark och stabil regering.

I stället beror osäkerheten framför allt på Sverigedemokraternas framfart – partiet har stöd av ungefär 8 procent av väljarna i opinionsundersökningar – som betyder att det är möjligt att inget av de två blocken får egen majoritet.

Till detta kan läggas maktskiftet bland de rödgröna. Ett starkare MP och V samt – möjligtvis – Fi i riksdagen innebär att oppositionens tyngdpunkt har flyttats åt vänster. Det gör det både ­svårare för en S-märkt statsminister att sy ihop en budget och, i de fall det krävs, nå blocköverskridande upp­görelser.

Fredrik Reinfeldts linje sedan valet 2010 har varit att i fall båda regeringsalternativen saknar egen majoritet ska det största blocket regera. I praktiken innebär det att om de rödgröna är störst ska alliansen inte rösta med SD för att hålla dem borta från ­Rosenbad – och vice versa. På så sätt skulle Sverigedemokraterna förnekas en vågmästarroll.

Socialdemokraterna har inte velat ingå en överenskommelse om att det största alternativet ska släppas fram. Till det finns sannolikt flera skäl. Alliansen var större när Reinfeldt först lade fast sin linje. Och en överenskommelse skulle befästa den blockpolitik Stefan Löfven talar så mycket om att bryta.

Uppgörelse eller ej före valet – efter att väljarna sagt sitt lär ändå det största blocket få försöka bilda regering.

Att Fredrik Reinfeldt efter en valförlust som inneburit att alliansen är mindre än de rödgröna skulle sitta kvar på Jimmie Åkessons nåder är otänkbart. Det går stick i stäv mot allt statsministern sagt och gjort de senaste fyra åren.

Stefan Löfven skulle då få den icke-avundsvärda uppgiften att sy ihop en rödgrön minoritetsregering. För det är vad det skulle bli. S-ledarens ständiga flört med FP till trots – att Jan Björklund skulle komma till hans undsättning är föga troligt. Å ena sidan är en regering med Folk- och Vänsterpartiet otänkbart. Å den andra lär inte S, MP och FP på egen hand skrapa ihop en majoritet.

Likaså är det svårt att se att Stefan Löfven skulle göra gemensam sak med SD för att fälla en alliansregering som är större än de rödgröna – efter vad som vore en comeback utan dess like.

Från regeringsmakt till handlingskraft är dock steget långt. Precis hur vingklippt en minoritetsministär kan vara har vi sett prov på flera gånger under de senaste åren. Och en mindre samspelt rödgrön regering skulle få det betydligt svårare.

Det finns egentligen bara två sätt på vilka Sverige kan få en stabil, handlingskraftig regering: Om antingen alliansen eller de rödgröna får egen majoritet. Att de borgerliga, som i dagarna samlar runt 35 procent av rösterna, ska lyckas med det är inte troligt.

En rödgrön, eller rödgrönrosa, ­majo­ritet är däremot inte omöjlig. ­Enligt DN/Ipsos junimätning samlar V, MP och S 189 mandat, vilket är 14 fler än de 175 som krävs.

Men den relativa stabilitet i regeringsfrågan en rödgrön majoritet skapar sker i utbyte mot betydande sakpolitisk osäkerhet. De tre oppositionspartierna har lämnat olika besked om snart sagt alla skatter – från de på inkomst till de på förmögenhet. Samma sak gäller familjepolitiken där buden är många på hur många nya månader i föräldra­försäkringen som ska bindas till respektive förälder. För att inte tala om de valfrihetsreformer som S och MP vill ha kvar men V helst vill få bort.

Den typen av skillnader skulle i sin tur undergräva en rödgrön regerings stabilitet. För hur går det egentligen när Jonas Sjöstedt ställer sitt ultimatum om ett förbud mot vinst i välfärden?

Nej, med en haltande allians och splittrad opposition är egentligen bara en sak säker. Vi går en osäker politisk höst till mötes.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.