Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Svävande om målet

Känslan att ”någon måste agera” för att stoppa blodbadet i Syrien är djupt mänsklig. Över 100 000 människor har dött i inbördeskriget, miljoner är på flykt. När hundratals miste livet förra veckan i vad som sannolikt var en gasattack följde starka reaktioner.

Men de senaste dagarna har också visat hur stor tveksamheten är inför att blanda sig i hos politiker och allmänhet. För detta finns dessvärre också goda skäl. Att det skulle vara bättre att göra något än inget är ett blekt argument: medlet saknar mål.

FN:s inspektörer lämnar Syrien tidigast lördag morgon. Generalsekreteraren Ban Ki-moon har bett alla invänta deras analys. Döda kroppar är bevis för en massaker, och det finns indicier för att kemiska vapen har använts, men vad FN kan slå fast är en öppen fråga.

USA har för sin del redan förklarat att det handlar om stridsgas och att diktatorn Bashar al-Assads regim är skyldig. President Barack Obama bekräftade själv detta i går. Eftersom han har sagt att användning av kemiska vapen är en gräns som inte får överträdas är han tvungen att handla. En bestraffning i form av ett begränsat militärt angrepp, åtminstone med kryssningsmissiler, ser ut att vara på gång.

Amerikansk debatt har hittills dominerats av republikaner som John McCain, som anklagat Obama för passivitet, och vänsterhökar som vill ingripa i Syrien av humanitära skäl. Nu visar det sig dels hur skeptisk folkopinionen är, dels hur detta avspeglas i att båda de stora partierna är splittrade.

Storbritanniens premiärminister David Cameron har låtit militant jämfört med Obama. Sent på onsdagskvällen tvingades han dock skjuta upp försöket att få stöd för en insats mot al-Assad. Labourpartiet, tyngt av det Irakkrig man följde USA in i, tänker avvakta FN-inspektörernas rapport. Åtskilliga av regeringskoalitionens parlamentsledamöter sa också nej och hotade att tillfoga Cameron ett svidande nederlag. En omröstning kan dröja flera dagar.

Arabförbundet håller den syriska regimen ansvarig för det ”avskyvärda brottet”, men stöder inte ett militärt anfall. Flera länders ledare är emot: Algeriet, Irak, även Jordanien. Kupp­generalerna i Egypten har inget till övers för den avsatte islamistpresidenten Muhammad Mursis maning till jihad mot al-Assad.

Både mer och mindre auktoritära arabiska potentater vet att ”gatan” är emot alla amerikanska interventioner – hur oense olika grupper än kan vara om annat. De styrande kanske ger sitt tysta samtycke till att USA agerar, men det går inte att tala om bred arabisk uppslutning.

Obama har varit mån om att skapa en internationell koalition. Men till och med britterna tvekar alltså, även inför en begränsad aktion.

Oavsett vad FN-inspektörerna redovisar är utsikterna närmast noll för att säkerhetsrådet skulle stödja ett ingripande mot al-Assad. Ryssland lägger in veto, eftersom den blodbesudlade tyrannens överlevnad är viktigast av allt. De som vill att rådet ”sätter sig ned och tar fram en lösning” har antingen missat de två senaste årens utveckling eller talar mot bättre vetande. Det är lätt att önska sig förhandlingar, men förutsättningar saknas.

Ett militärt angrepp mot en stat kan enligt FN-stadgan motiveras av självförsvar eller beslut i säkerhetsrådet. USA talar därför i stället om att upprätthålla en ”norm”: att använda kemiska vapen är ett krigsbrott. Kommer Syrien undan, följer andra därefter. När Obama har satt en gräns måste han också visa att det är allvar, annars kan världens alla förtryckarregimer löpa amok. Däremot bör ultimatum användas sparsamt.

USA:s bestraffning av al-Assad får bedömas när den har inträffat. Det kan bli ett slag i luften, det kan leda till att Obama sugs allt längre in i en konflikt han vill undvika. Om diktatorn synar korten och skjuter igen, vilken är nästa plan?

FN-stöd är inte oundgängligt för att agera mot al-Assad. Men Obama måste presentera övertygande bevis. Och lägga fram sin sak för världen på ett tydligare sätt.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.