Vårt lands starka position är inte given och kan snabbt förändras. Mycket mer kan göras för att förbättra villkoren för företag med kunskapsintensiv verksamhet och innovationskraft.
En tydlig varningssignal kom för en knapp månad sedan när Astra Zeneca beslutade att lägga ned forskningsenheten i Södertälje. Företaget har stått för ungefär femton procent av den svenska industrins forskning, samarbetat med universitet och högskolor och varit en stor och viktig arbetsgivare för forskare med doktorsexamen.
Nedläggningen visar hur hastigt vårt land kan halka ned på listorna över samlad forskningssatsning. Och det finns mer som tyder på att Sverige lever farligt.
Några få stora bolag dominerar. Antalet nystartade företag är lägre och de små växer långsammare än på många andra håll. Och när det går bra för mindre svenska företag köps de ofta upp av större, utländska bolag.
Detta är inga nyheter. Ändå har regeringen inte lyckats formulera en sammanhängande politik som syftar till att skapa gynnsamma villkor för innovationsföretag. En strategi har utlovats många gånger och det senaste budet är att ett förslag ska presenteras någon gång efter sommaren. Det är på tiden.
Många andra länder har antagit innovationsstrategier för länge sedan. I Finland, Nederländerna, Sydkorea och Taiwan har till exempel regeringscheferna utsetts till ordförande för särskilda innovationsråd, vilket sätter frågan i fokus för den samlade politiken.
Svårigheten är att det inte finns en enda enkel lösning på det problem som ska åtgärdas. Risken är att det blir mycket prat och få konkreta förändringar. Men i Sverige har IVA, Ingenjörsvetenskapsakademin, och Entreprenörskapsforum presenterat en lång rad idéer på sådant som bör och kan förändras. Regeringen kan plocka en hel del därifrån.
Universitet och högskolor måste till exempel få bättre möjligheter till samarbete med näringslivet, samtidigt som grundforskningen ska värnas.
Skattesystemet borde inte enbart stimulera investeringar i kapital, utan också i forskning och kompetens. Och migrationspolitiken måste underlätta för företag som behöver anlita utländska experter.
Det kanske låter som självklarheter. Men om ingen har ett samlat ansvar för innovationsperspektivet i politiken försvinner det ofta helt och hållet.
Ett exempel är Migrationsverkets nya regler för arbetskraftsinvandring som infördes förra månaden. De syftar till att hindra skojare och innebär att arbetsgivare som ansöker om arbetstillstånd måste visa att de kan betala två årslöner för den som ska invandra. Faran är emellertid att det innebär krångel och hinder för alla.
Med en tydlig innovationsstrategi skulle regeringen förhoppningsvis ha krävt att de nya villkoren inte försvårar för seriösa kunskapsföretag.
På samma sätt behöver staten samordna och prioritera investeringar och insatser inom många områden. Inte ens inom regeringskansliet vet det ena departementet vad det andra gör, trots att många talar vackert om betydelsen av innovationer.
IVA och Entreprenörskapsforum vill också ha ett ”innovationspolitiskt ramverk” i Sverige, liknande det finanspolitiska som styr den ekonomiska politiken.
Frågan är dock om det vore meningsfullt. Finanspolitikens mål är tydliga och mätbara; det är svårare att slå fast innovationspolitikens resultat.
Men en tydligare strategi behövs. Det handlar om att sätta politisk strålkastare på ett område som är helt avgörande för Sveriges ekonomiska tillväxt, sysselsättning och framtida välfärd.