Sverige mår bra av mer social rörlighet - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Sverige mår bra av mer social rörlighet

Foto: Magnus Bard

Klassresan börjar i skolan, men slutar inte där. Sverige behöver mer social rörlighet i klassrummet, på högskolan, bland företagarna och i arbetslivet.

I veckan lägger regeringen fram sin första vårbudget, och ett slags officiell undertitel lyder: "Ett Sverige som håller ihop". Det är slagordet för regeringen Löfvens ekonomiska politik.

Genom höjd a-kassa ska den svenska tryggheten återupprättas. Jämlikhet, i socialdemokratisk tappning, ges en liten renässans. Bland annat med hjälp av förstärkt underhållsstöd.

Sverige ska ju hålla ihop.

Den nya antologin "Klassresan", som ges ut av Ohlininstitutet och Studieförbundet Vuxenskolan, utmanar detta ideal och påminner om en viktig spänning mellan olika värden i svensk politik: Ekonomisk sammanhållning å ena sidan, och social rörlighet å andra.

Att de två inte är varandras motsatser står klart. Snarare råder balans och växelverkan. Trygghet, som den man får genom a-kassan, kan i sig uppmuntra risktagande och bidra till klassresor. Hungriga vargar jagar inte nödvändigtvis bäst.

Omvänt gäller att politik som är tänkt att värna de svagastes intressen kan motverka sitt syfte. Utjämning innebär ofta cementering av skillnader.

I "Klassresan" skriver journalisten och statsvetaren Cecilia Garme om skolan. Hon har rapporterat från Hackney, i nordöstra London, där de kriminella gängen styr och befolkningen är fattig. En stor andel har invandrat.

Vardagen där är inte alldeles olik den i segregerade områden i svenska städer, men skolans verklighet ter sig helt annorlunda. Det finns arbetsro i klassrummen. Problem, såväl i hemmet som i skolbänken, fångas upp tidigt och avhjälps resolut. Lärarna visar och visas respekt. Eleverna är högpresterande.

Satsningen, som fått namnet City challenge, har förändrat bilden av den brittiska skolan. Här har familjebakgrund börjat spela en mindre roll för studieresultaten.

I Sverige har många av inslagen i denna modell setts som suspekta och Garme menar att det hänger ihop med den svenska jämlikhetsandan.

Relationen mellan lärare och elever i skolor som den i Hackney rymmer en i våra ögon skrämmande blandning av intimitet och auktoritet. Skolans personal "tvekade inte att ersätta barnens otillräckliga föräldrar, i kött och blod", skriver Garme.

Det går ju inte i en skolvärld som är platt, där lärare, elever och föräldrar har lika mycket att säga till om.

Ordningsamhet är ämnet också i författaren Therese Bohmans bidrag till "Klassresan". Att vara duktig kan vara ett val och ett vapen, skriver hon.

Här är det inte de svenska jämlikhetsidealen som angrips, utan ett slags förment frigörelse av individen och ett budskap som säger: Släpp loss! Våga vägra vara en duktig flicka!

Att följa sådana råd kostar ingenting för medelklassens barn. De har inget att visa för sig själva, eller bevisa för andra. För dem som har oddsen emot sig är det annorlunda. Att vara flitig och strävsam kan vara en revolt och ett sätt att gripa makten över sitt eget liv. Duktigheten, som föraktas så starkt, behöver inte alls vara viljan att vara andra till lags.

I Sverige har barn med föräldrar vars utbildning räknas som medelhög har förhållandevis lätt att klättra uppåt. Steget att skaffa sig mer utbildning är kortare än i Danmark, Finland, Storbritannien och de flesta jämförbara länder.

Men ekonomiprofessorn Pontus Braunerhjelm och Marcus Larsson visar i "Klassresan" att förhållandet är omvänt när det gäller barn med lågutbildade föräldrar. För dem är klättringen till nästa nivå svår. Andra länder har lyckats betydligt bättre med att ge dem redskapen.

Klassresan börjar alltså i skolan, men slutar inte där. Braunerhjelm och Larsson understryker hinder för entreprenörskap, som befäster ojämlikhet. I ett samhälle med höga trösklar för företagande kan ju bara de redan rika bli framgångsrika.

Åtgärder som gör det lättare för små företag att växa är alltså en form av fördelningspolitik.

Riksdagsledamoten Mats Persson (FP) skriver också tankeväckande att tåget är ett fortskaffningsmedel för klassresor. Det är alldeles sant. Infrastruktur fungerar verkligen som en förlängning av arbetsförmedlingen. Fysiska murar runt jobb och utbildning sprängs – det är ingen slump att väg och järnväg kallas för kommunikationer.

En röd tråd är alltså "Ett Sverige som rör sig". Och när landet rör sig håller det samtidigt ihop.

Den insikten borde ge impulser inte minst för allianspartierna att söka sig bortom arbetslinjen.

Läs mer.Ledare

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.