Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Ta lövet från munnen

Tystlåten.
Tystlåten. Foto: Eva Tedesjö

Frågan är om någon svensk statsministerkandidat någonsin levererat lika få tydliga besked som Stefan Löfven. När han tog över ordförandeklubban efter Håkan Juholt, som ofta sköt från höften, var oviljan att ge snabba, precisa och ogenomtänkta svar om Socialdemokraternas politik befriande. Eftersom Löfvens bakgrund var i fackföreningsrörelsen snarare än partipolitiken framstod föresatsen att under de första månaderna som S-ledare sätta sig i skolbänken och undvika förhastade beslut som klok.

Men efter mer än två år som ledare för Sveriges största parti och med knappt tre månader till riksdagsvalet har oviljan att ge raka besked sedan länge upphört att vara en dygd.

Tisdagens intervju i DN (24/6) var ytterligare en uppvisning i konsten att säga så lite som möjligt. Löfven vill väl. Det råder det inga tvivel om, men även när han pressas levererar han framför allt plattityder och generaliteter. Skarpa förslag lyser med sin frånvaro och när de förs fram står de inte i proportion till problemen de ska lösa.

Löfven pratar till exempel om att klyftorna måste minska, men receptet begränsar sig till att ”vi kan inte fortsätta att sänka skatten som de här har gjort nu”. Som löfte är det tunt, särskilt som till och med regeringen diskuterar skattehöjningar.

Luddig är Löfven också när han pressas om de timanställningar som blir allt vanligare. Han konstaterar att han tycker illa om att många människor sitter och väntar på ”att det ska plinga till i telefonen” för att få veta om de har något jobb den dagen eller den följande. ”Det är bara att gå till sig själv, vem vill ha det så?” Men i nästa andetag noterar han: ”Ibland är visstidsanställning till fördel både för arbetsgivaren och den enskilde. Det kan vara så med en provanställning eller en projektanställning. Man ska inte säga att visstid alltid är av ondo.”

Huruvida S-ledaren vill göra något åt visstidsanställningarna – i det fall arbetsmarknadens parter själva inte gör det – är oklart. Förmågan att se problem från flera sidor är visserligen inte fel, men som politiker måste man också kunna prioritera, göra val och leverera svar.

Oviljan mot att ge tydliga besked blir ibland närmast farsartad. Löfven betonar till exempel att ”vartenda barn har rätt att gå i en bra skola”. Ungefär som om skiljelinjen i den svenska utbildningsdebatten skulle gå mellan dem som vill ha en bra skola för alla barn och dem som inte vill det. Den går snarare mellan valfrihetens vänner och fiender. Och särar framför allt på Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, inte S och regeringen.

Lika märkligt blir det när Löfven vägrar svara på vad han vill med föräldraförsäkringen. Han lovar att uttaget ska bli jämnare mellan män och kvinnor, men vill inte binda sig vid ett verktyg för att åstadkomma det. Huruvida det blir ytterligare pappamånader eller ej lämnas som en överraskning till väljarna.

Till frågorna kring vad Löfven ska göra om han får regera kan fogas de om hur han tänker göra det.

Hittills har Löfven lämnat tre i grund och botten motsägelsefulla besked: ­Socialdemokraterna går fram ensamma, men vill samarbeta med MP och tänker söka blocköverskridande överrenskommelser.

Att Socialdemokraterna – nu med ungefär 30 procents stöd i opinionsmätningarna – skulle kunna regera på egen hand är naturligtvis önsketänkande.

En regering med Miljöpartiet försvårar å andra sidan ett blocköverskridande samarbete. De områden där Löfven rimligtvis vill göra upp med alliansens småpartier, som försvars- och energipolitiken, är exakt de där MP står längst ifrån FP och C. Och även om det rent matematiskt blir möjligt att söka enstaka uppgörelser med endast FP och C – vilket är osannolikt – är det svårt att se varför MP skulle låta Löfven högerprassla.

Därmed återstår endast ett alternativ: en vänsterregering och ett organiserat samarbete med MP, V och eventuellt Fi.

Vilken politik en sådan regering skulle föra är mycket oklart. Särskilt i ljuset av ett allt svagare S och att Löfven inte vill bekänna färg: Om vad kan S-ledaren inte tänka sig att kompromissa med V och MP?

Politik handlar ytterst inte om att vilja väl, utan om att välja – vilka sakområden som ska prioriteras, hur pengar ska spenderas och med vilka man ska samarbeta. Väljarna förtjänar tydligare besked från Stefan Löfven om hans val.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.