Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Terrorn kommer aldrig att vinna

Det nya Europa?
Det nya Europa? Foto: Anders Hansson

Det kommer att dröja innan vi känner de exakta omständigheterna bakom tillslagen mot misstänkta terrorister i Belgien och Frankrike.

Vad vi vet är att två människor dödats i Verviers, östra Belgien, och att ett flertal gripits i båda länderna.

Vi vet förstås inte, men har ingen anledning att betvivla att det inte var den sista incidenten som inbegripit jihadister i Europa.

Samtiden och den överskådliga framtiden ter sig mörka och skrämmande. Som om inte sanningen vore hemsk nog präglas situationer som dessa av rykten, spekulationer och ogrundade hot. Terrorismen och våldet känns osynliga men allestädes närvarande.

Bara på fredagen skadades flera människor vid våldsamma Charlie Hebdo-protester i Pakistan. I västerländska medier ryktades om 20 vilande terrorceller och hundratals jihadister redo att slå till mot europeiska mål. Det talades om ”överhängande hot”.

Misstänkta terrorister greps vid stora polisinsatser i Tyskland. Ett nytt gisslandrama utvecklades i Paris, nu i ett postkontor. Och i Sverige, i lilla Kungsbacka, spärrades delar av centrum av efter larm om en misstänkt bomb mot en tidning.

Sverige är inte förskonat från jihadistterror. Självmordsbombaren på Drottninggatan i Stockholm misslyckades med en hårsmån. Attacken mot Jyllands-Posten stoppades tack vare skickligt polisarbete. Dödshoten mot konstnären Lars Vilks skojades länge bort och trivialiserades.

Enligt statistik redovisad av Radio free Europe är Sverige det land i Europa som har flest ”jihadresenärer” per capita, alltså människor som rest för att slåss i Syrien och Irak. Strax efter oss kommer just Belgien, därefter är det ett långt gap ner till trean Danmark. Men siffrorna är osäkra och varierande.

Att hemvändare från kriget skulle utgöra en fara för samhällen i väst är ingen nyhet. Däremot har det varit svårt att avgöra hur stor denna risk är. Efter den senaste veckan vet vi bättre.

Som alltid när våldet slår till mot vår värld är det lätt att förtvivla. När flygplanen träffade skyskraporna i New York, när arbetspendlarna sprängdes i Madrid, när Anders Behring Breivik sköt omkring sig på Utøya, inträffade en sorts fasans nollpunkter där allt stod stilla.

Men på samma gång vet vi att det alltid finns ett ”efter”. Människor går upp ur sängen, kramar sina nära och kära, låser upp dörren och vandrar i väg till jobbet och skolan. Livet går sakta tillbaka till det normala.

Det är just den normaliteten som terroristerna vill förvägra oss. De vill skapa skräck, misstro och hat. De vill slå in en kil mellan ”väst” och ”islam”, mellan muslimer av olika inriktningar, mellan vänner och grannar.

De vill framstå som oövervinnerliga.

Skräcken har redan fått visst fäste. Judiska organisationer i Sverige hotas och tvingas höja säkerheten. Moskéer och muslimska föreningar utsätts för skadegörelse och hot. Vi kastar oroliga blickar på främlingen intill på bussen.

Men nästan alltid är rädslan ogrundad. ”Främlingen” är trots allt inte särskilt olik oss själva. Fredagens gisslandrama i Paris, som omedelbart fick rubriker världen över, var iscensatt av en helt vanlig småbrottsling, upplösningen blev oblodig.

Och den misstänkta bomben i Kungsbacka visade sig vara ett paket med gröna växter.

Polis och underrättelsetjänst i Sverige och övriga västvärlden står inför stora utmaningar. Samtidigt som de måste vara på sin vakt och proaktiva får resultatet aldrig bli ett alltför nitiskt kontroll- och repressionssamhälle. Slår de till för tidigt riskerar de att förlöjligas och anklagas för att förfölja redan utsatta grupper. Kommer tillslagen för sent kan vi få nya Charlie Hebdo-dåd i våra städer.

Den värld vi känner står inför ett hot. Men vi har klarat det förut och kommer att klara det igen.

Vi klarar detta med en kombination av vaksamhet och kyla. Vi klarar detta genom att behålla lugnet och fortsätta med vår vardag, med dagishämtningar, träning, tv-serier och kärlek. Vi klarar det med tolerans mot varandras olikheter. Vi klarar det med en aktiv utrikespolitik som ger stöd till moderata krafter och mänskliga rättigheter. Vi klarar det med att ge brottsbekämpningen på hemmaplan erforderliga resurser och rimliga befogenheter.

Vi klarar detta. Men det blir inte gratis. Vi får kavla upp ärmarna en bit och hugga i.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.