Under åren kring 1530 sattes många ord på pränt av lärde gudsmän i staden Wittenberg. Dessa ord, den augsburgska bekännelsen, präglar än i dag den protestantiska kyrkan.
Den 25 juni 1530 upplästes bekännelsen för kejsar Karl V. Efter vissa komplikationer och omskrivningar antogs den av Svenska kyrkan vid Uppsala möte år 1593.
1500-talets tyska teologer visste mycket om den lutherska tron men var bristfälligt informerade om vår egen upplysta, fördomsfulla tid. Den augsburgska bekännelsen innehåller därför passager som i nutidens ögon är stötande. Förutom att ta kraftigt avstånd från helgondyrkan, klosterlöften och bruket att avstå från nattvardsvin fördömer bekännelsen kätterier, såsom bland annat ”muhammedanerna”, alltså muslimerna.
Även andra kätterier kläms åt i den augsburgska bekännelsen. Den är givetvis en direkt stridsskrift mot katolska kyrkan men passar också på att ta avstånd från ”nu utspridda judiska läror”.
Bekännelsen är med andra ord ett barn av sin tid, liksom Bibeln och Koranen. Om samfunden och dess medlemmar väljer att tolka dessa skrifter bokstavligt eller inte är upp till dem själva.
Men ett problem, aktualiserat just i dessa dagar, är att bekännelsen också är en del av den svenska grundlagen. Successionsordningen från 1810, lätt modifierad 1979, slår fast ”att Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är”.
”Konung” gäller för övrigt även drottning. Om prinsessan Estelle en dag beträder tronen kommer hon först att tvingas ta avstånd från islam.
Denna anakronism uppmärksammas då och då, senast i en artikelserie i GT/Kvällsposten i fjol. Där beskrivs hur det faktiskt talades om att lyfta bort kravet på ”den rena, evangeliska läran” senast 1992, när statskyrkans avskaffande utreddes. Men ingenting hände.
År 1992 ska det ha varit kungen själv som tydligt markerade motstånd mot en förändring.
Centerpartisten Bertil Fiskesjö, som var med år 1974 när successionsordningen skrevs om och kungen förlorade sin formella makt, sade till GT att frågan om religionstillhörigheten då aldrig fanns på dagordningen. ”Det var ingen som nämnde det och jag kom inte att tänka på det ens. Jag tror inte att någon reflekterade över det på allvar”, sade han till GT/Kvällsposten.
Men vad förtjänas att reflekteras på allvar om inte Sveriges grundlagar och statsskick? Nu är det som om den sista rediga tanke som tänkts i dessa frågor härstammar från 1810, sedan dess tycks den augsburgska trosbekännelsens anakronismer bara ha glidit med.
I dag finns inga grundlagshinder för en svensk regent att vara alkoholist, nazist, kommunist eller brottsling. Vad som däremot är förbjudet är att inte tro på Gud, eller att kalla Gud för Deus, Jahve eller Allah. Med tanke på alla fördomar som ateister, judar, katoliker och nu muslimer utsatts för i vårt land är förbudet helt orimligt.
Den svenska statskyrkan avskaffades år 2000. Monarkin bör gå samma väg. Även dess förespråkare måste inse att det åtminstone är dags att avskaffa kronkyrkan.