Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Tyskland väntar sömnigt på valet

Foto: AP

DN 14/8 2017. Det var en lugn tillställning, utan nyheter, klang och jubel. Helgens valupptakt i Dortmund skilde sig inte från andra möten med Angela Merkel som huvudrollsinnehavare. Fram till avgörandet den 24 september planerar hon ett 50-tal framträdanden, men kampanjlunken ser redan ut att sluta med en promenadseger.

Trots hennes tolv år som förbundskansler har tyskarna inte tröttnat. En stor majoritet tycker att Merkel sköter sig bra. Hennes kristdemokratiska CDU når tillsammans med det bayerska systerpartiet CSU uppåt 40 procent i opinionsmätningarna. Socialdemokratiska SPD harvar på under 25.

När SPD i januari utsåg EU-parlamentets förre talman Martin Schulz till kanslerkandidat verkade det till en början vara ett lyckokast. Siffrorna gick dock ned lika raskt igen. SPD har förlorat tre delstatsval under våren, varav partiets vagga Nordrhein-Westfalen (där Dortmund ligger) var det mest smärtsamma.

En ny stor koalition vore praktisk för Merkel, men frågan är om SPD orkar fortsätta som försmådd lillebror.

Schulz söker förtvivlat efter teman, men inget tänder till, och inte hjälpte det att han turnerade landet runt medan Merkel semestervandrade i Alperna. Hon betraktar sin utmanare med milt överseende, och nämnde honom inte ens i sitt tal i lördags. Visst kan det alltid hända saker, till exempel i tv-debatten om tre veckor. Men varför Schulz skulle få ett nytt plötsligt uppsving är svårt att se. Det råder brist på både arbetarväljare och idéer. Och eftersom SPD har suttit i Merkels koalition i åtta år är det inte alldeles lätt att hitta konfliktytor.

Dessutom är tillståndet i nationen på många sätt gott. Tillväxten är inte märkvärdig, men den duger. Exportmaskinen fortsätter att spinna. Sedan Merkel blev kansler 2005 har arbetslösheten mer än halverats, till 4 procent.

Oron finns i omvärlden: Trump, Brexit, Ryssland. Men även detta är till fördel för Merkel, tillvarons trygga punkt. Flyktingkrisen 2015 fick henne att vackla, parollen ”vi klarar det” var populär men snart växte missnöjet och regeringen stramade åt. Vad Schulz skulle göra annorlunda, i händelse av en ny våg, är inte lätt att veta. Stödet för större frikostighet finns inte längre.

Egentligen finns det fog för kritik mot Merkel. Tyskland sparar för mycket och investerar för lite på hemmaplan. Inget rikt land satsar så liten andel av BNP på infrastruktur, vägarna är trasiga, spår och skolbyggnader behöver underhållas, bredbandet är inte i världsklass. Servicesektorn är fortfarande överreglerad. Integrationen av de mer än en miljon flyktingar som har kommit de senaste två åren blir en gigantisk prövning. Försvarsutgifterna ligger på en löjeväckande låg nivå.

Frankrikes val av Emmanuel Macron till president innebär en möjlighet att få fart på EU-bygget igen, men hans prioriteringar är andra än Tysklands. Mer gemensam finanspolitik är svårsålt, euroobligationer tänker inga tyskar gå i borgen för. Vart Merkels Europa ska ta vägen är därmed också dunkelt.

Utan tvivel är Merkel en god förvaltare. Hon har haft god nytta av förre förbundskanslern Gerhard Schröders arbetsmarknadsreformer, och av att företag och fackföreningar anstränger sig tillsammans för ökad konkurrenskraft. Men de strukturreformer som även Tyskland skulle behöva ligger sedan länge på hyllan.

I Dortmund skällde Merkel lite på bilindustrin, en öppen dörr när ”dieselgate” har förstört förtroendet. Schulz försöker också gaska upp sig i frågan. Men om politikerna står för nära Volkswagen och Mercedes gäller det både CDU och SPD, och ganska få väljare vill offra de 800 000 biljobben.

Merkel är en mästare på att vänta ut motståndare, och tar aldrig risker. Inga experiment, som gamle CDU-kanslern Konrad Adenauer sa. ”För ett Tyskland där vi lever gott och gärna”, som partiets valslogan är i år. Eller som Merkels övertygande argument i valrörelsen 2013: ni känner mig.

Spänningsmomentet är vilket av fyra partier som blir det tredje största. Alla kretsar kring 8 procent, och hur det går får betydelse för regeringspusslet. CDU och liberala FDP var inget lyckligt äktenskap 2005–2009. Främlingsfientliga AFD stökar till kalkylen, miljöpartiet De gröna vet inte vad det vill. En ny stor koalition vore praktisk för Merkel, men frågan är om SPD orkar fortsätta som försmådd lillebror.

CDU försöker säga att inget är avgjort. Risken finns att uttråkade väljare ligger kvar på soffan. Med de två stora partierna i ständig koalition råder en frånvaro av alternativ. Men Tyskland fungerar. Och en valrörelse där invektiven flyger som i USA eller Frankrike är inte heller så givande.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.