Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Visa ledarskap

Hatets avtryck.
Hatets avtryck. Foto: Stig-Ake Jönsson / TT

Judehatet har de senaste veckorna visat sig på ett ovanligt motbjudande sätt. Runt om i Europa har Israels pågående offensiv på Gaza-remsan fått vissa personer att passera alla anständighetens gränser.

I Berlin skanderades nyligen hatet öppet under en stor demonstration till stöd för palestiniernas sak: ”Jude, Jude, feiges Schwein, komm heraus und kämpf allein”, uppger Der Tagesspiegel.

Det var länge sedan något liknande hördes på den tyska huvudstadens gator. I Frankrike har judiska handlare fått se sina affärer plundrade och stuckna i brand. Synagogor har också attackerats och vandaliserats. Även dessa händelser väcker otäcka minnen till liv från en epok som vi trodde att vi för alltid lämnat bakom oss. Berättelser om hatbrott strömmar även in från Storbritannien, Nederländerna och Österrike.

Det är en ny sorts antisemitism. För det handlar inte primärt om att några gamla bruna vålnader från förr plötsligt vaknat till liv. Den dominerande delen av förövarna har sitt ursprung i Mellanöstern. Det är ingen hemlighet att antisemitismen i många av dessa länder har en helt annan acceptans, ja på flera håll till och med uppmuntras.

Som Lena Posner Körösi från Judiska centralrådet berättade i DN (29/7) är Sverige inget undantag, även om uttrycket för hatet inte tagit fullt lika våldsamma proportioner som i en del andra länder. Glåpord, hot och trakasserier är dock illa nog. Svenska judar har fått hakkors målade på sina bostäder och ägg kastade mot fönstren. Många är rädda och oroliga.

Men att tala om antisemitismen i samband med Israel-Palestinakonflikten har blivit känsligt, åtminstone från officiellt håll. Den ”kritikstorm” – det var vad svenska medier valde att kalla det – som träffade S-ledaren Stefan Löfven efter det tämligen försiktiga konstaterandet att Israel har rätt att försvara sig inom ramarna för internationell lag, bestod till inte ringa utsträckning av ett avgrundsdjupt judehat. Svenska kommittén mot antisemitism har sammanställt ett urval av det. Ett stort antal av kommentarerna – som alla skyltar med avsändarnas namn – innehåller hänvisningar till Adolf Hitler och önskningar om att judarna borde utrotas. Även här förefaller många av hatarna ha sin bakgrund i Mellanöstern.

Det sistnämnda vore mindre relevant om det inte vore den troliga förklaringen till att antisemitiska uttryck inte fördömts hårdare i den svenska offentligheten. Det är minst sagt bekymmersamt. Minns att USA skickade sitt särskilda sändebud till Malmö och att den amerikanske presidenten, Barack Obama, valde att besöka synagogan i Stockholm under sitt Sverigebesök förra året, för att understryka allvaret i detta.

Det är bara att instämma med författaren Henry Bronett som i Expressen (27/7) efterlyste ett tydligare ledarskap från svenska politiker. Tystnad och mumlande duger inte. Då kan vi i värsta fall komma att få uppleva de fruktansvärda scener som utspelat sig i Tyskland och Frankrike. Rädslan för att ställa grupper emot varandra får inte stå i vägen för tydliga humanistiska värderingar. Det är snarare otydligheten som riskerar att spä på motsättningarna i samhället. Otydlighet är inte sällan just ett uttryck för bristande ledarskap.

Det behöver knappast sägas att den absoluta majoriteten svenskar med muslimsk tro aldrig skulle uttrycka sig på det här sättet. Självfallet är det bra om också muslimska företrädare tar avstånd från antisemitiska uttryck bland muslimer i Sverige. Men det är inte i första hand en fråga för dem. Det är en fråga för våra folkvalda politiker. Vi bör undvika en situation där olika minoritetsföreträdare förväntas ta ansvar för hela grupper av medborgare enbart baserat på deras etnicitet eller religion. Det blir lätt en kollektivism som påminner om det man vill bekämpa.

Israel-Palestinakonflikten är ett öppet sår och givetvis står det var och en fritt att kritisera staten Israels agerande. Men att svenska judar – som kanske aldrig satt sin fot i Israel – skulle ha något särskilt ansvar för denna konflikt på en annan kontinent är inte bara bisarrt, det är inget annat än ren och skär antisemitism.

Under andra världskriget var den officiella parollen att ”en svensk tiger”. Tyvärr teg vi även om det vi borde ha talat om, av rädsla för att stöta oss med omgivningen. Det är ett misstag som inte bör upprepas.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.