Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

DN:s nya politiska redaktörer om hoten mot demokratin

Foto: Magnus Bard

DN 2/1 2018. Varför ska en tidning ha ledar­artiklar? I de sociala mediernas tidsålder är politiska åsikter inte bristvaror. Man kommer snarare att tänka på plasten i oceanerna.

Så vad är poängen med just den här plastkassen, den med loggan ”ledare”?

Här måste vi bli självhögtidliga. Poängen är demokratin. ”Tidningen” är en av demokratins centrala arenor. Och det är på ledarplats ”tidningen” som politiskt subjekt artikulerar sitt förhållningssätt till demokratin och dess dagliga liv.

I en summerande och framåtblickande ledare, tryckt på nyårsaftonen 1917, spådde Dagens Nyheter att demokratin under det kommande året skulle triumfera också i Sverige: ”Det kan lugnt förutsägas att även den svenska högern skall finna sig tvungen att falla undan för en utveckling som visserligen går dess önskningar emot, men som har den stora styrkan att vara allmän över hela världen utan undantag.”

Det var en både korrekt och felaktig förutsägelse.

I december 1918 sa riksdagens båda kamrar ja till allmän och lika rösträtt för män och kvinnor.

Så här är läget inför återstoden av 2018: Ryssland är en tsaristisk kleptokrati. USA:s president är ett tyranniskt barn i en sjuttioårig twittrares kropp.

DN fick alltså rätt om Sverige, men missade grovt på den globala nivån. Demokratin segrade inte ”över hela världen utan undantag”. I stället kom 1900-talet att bli totalitarismens och tyrannernas sekel. Demokratin blev, och har förblivit, ett undantagstillstånd. Och Sverige blev, och har länge förblivit, ett privilegierat reservat. Här har demokratin uppfattats som självklar. Den gemensamma spelplanen har egentligen aldrig ifrågasatts. Nazismen entusiasmerade visserligen opinionsbildande grupperingar på 30-talet. Kommunisterna lyckades på 70-talet locka till sig delvis samma grupper (studenter och andra akademiker). Men de breda väljargrupperna lät sig inte frestas.

I dag är situationen delvis en annan. Hoten mot demokratin har krupit närmre, men också blivit mer komplexa.

Efter år av stigande oro över den internationella högernationalistiska och populistiska offensiven tycktes många dra en lättnadens suck mot slutet av 2017. Geert Wilders segrade inte i det holländska valet. Marine Le Pen blev inte Frankrikes president. Donald Trump har ännu inte startat ett nytt världskrig.

Så lågt vi ställer våra förväntningar. Det är en av mänsklighetens välsignelser och förbannelser. Vi är så lättanpassade. Gillar läget.

Så här är läget inför återstoden av 2018: Ryssland är en tsaristisk kleptokrati. USA:s president är ett tyranniskt barn i en sjuttioårig twittrares kropp. Ett främlingsfientligt parti har tagit plats i den tyska förbundsdagen. Polen och Ungern regeras av demokratiföraktande nationalister. Österrikes vicekansler representerar ett parti med rötter i den nazistiska dyn. Storbritannien, ett av demokratins urhem, är på väg att lämna EU.

Och i Sverige går vi till val samtidigt som den svenska demokratin fyller hundra år. Kommer valrörelsen att hedra jubilaren? Eller kommer den i stället att solka ner hundraåringens namn och rykte? Det senare alternativet förefaller inte osannolikt.

Sverigedemokraterna har enligt SCB:s senaste mätning tappat några procentenheter i väljarstöd. Men SD kan fortfarande göra anspråk på att vara ett aspirerande maktparti. Och borgerliga opinionsbildare som inbillar sig att Jimmie Åkesson är ett får i vargakläder, villig att låta sig vallas in i den rätta fållan, riskerar att bli brutalt besvikna.

Normaliseringen av populister, nationalister och högerextremister äger rum under en internationell högkonjunktur. När tiderna ändras, när konjunkturen vänder, när arbetslösheten ökar, när terroristerna slår till, då finns de där, antidemokraterna, i pole position i parlamenten de föraktar men gärna utnyttjar.

Så ser det påtagliga hotet mot demokratin ut, i Sverige liksom i en rad andra europeiska samhällen.

Det finns också mer subtila hot, främst bland dem den politiska offentlighetens successiva försvagning. De sociala medierna har gjort det lättare att dela åsikter och engagemang, men skärmarna kan också användas till att bygga sociala isoleringsceller där bara de egna meningsfränderna och de egna intressena får plats. Det finns också en tendens att reducera politiken till känslostormar eller realityshower. Den utvecklingen har under den gångna hösten gestaltats i humorgruppen Grotescos mästerverk. Och trots lättnaden över att EU-vännen Emmanuel Macron vann det franska presidentvalet är suget efter karismatiska ledare också det ett varningstecken.

Tage Danielsson skrev en gång en godmodig parodi på en DN-ledare. Den avslutades med en suck: ”… lätt är det inte att i alla lägen hålla liberalismens fana så där lagom halvhögt.”

Den liberala demokratins fiender har det däremot alltid lätt. För dem finns det inga frågor som inte har ett entydigt svar, inga konflikter som inte har en enkel lösning. Det är just detta som karaktäriserar antidemokrater, de fantiserar om det konfliktfria samhället. Demokratin har i stället sin grund i övertygelsen att ett fritt samhälle definieras och drivs framåt av konflikter, intressemotsättningar och åsiktsskillnader.

Ett alternativt svar på frågan om en ledarsidas uppgift skulle därför kunna vara: Den ska bidra till att bevara samhällsfrågornas svårighetsgrad.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.